Aftonbladet – 26 januari 1846, sida 3

inför iela verlden kunna vederlögga ett så be tänkligt precedent, med ett factump, torde ick vara den minsta anledningen till Drury-Lane I direktörens envishet. s—————— KORRESPONDENS-ARTIEEL från Berlin af den 13 Januari 1846. (Forts. fr. Lördagsbl.) Om preussiska styrelsen ville upphöra at söka sin frid östanifrån: om den i stället fästade sina blickar på vesterns kulturstater oct deras samhällsskick: om den lärde sig först: hvilken oerhörd makt den skulle besitta genom föreningen med dem, och om den ville tillhör: samtiden, i stället för att äflas med Aramtrollandet af de förbrukade former, som den tro kunna ge kronan ett romantiskt skimmer, ehuru de i sjelfva verket ej äro annatän vålnader; — då skulle alla dess förderfliga fantasier skingra sig, likt spöken vid dagsljuset; de skulle återsjunka i sitt intet på folkets vink, — detta folk. som så länge varit vuxet ifrån både medeltiden och dess feodalism och fanatism. Men preusIsiska styrelsen skulle då äfven öppna ögonen och märka, alt sedan folkrepresentation och de högljudda anspråken på medborgerlig frihet nu en gång befinnas oafvisliga, derföre att de redan rotfästat sig i folkets begrepp och vilja, så hör en segerrik strid emot dem till omöjlighetern2, och skulle, om den fortsättes alltför envist, blott kunna sluta med undergången af hela landets sjelfständighet. De gamla bundsförvandterna, de förut så mäktiga stöden för europeisk absolutism, hafva dessutom nu förlorat allt förtroende, och förslå ej mer att någonstädes upprättbålla aktningen för den absoluta monarkien. Kejsar Nikolaus har brutit stafveninför Europa öfver denna samhällsform. Hans oböjliga godtycke har visat sig icke begripa, att en monark förmår bibehålla sin kronas glans ibland ett frihetsälskande folk; och hvad han begriper af det konstitutionella samhällsskicket, tro österns barbarer vara svaghet hos de styrande. Preussen, med sina tusenfaldiza tankars oro: intelligensens stora och öfverlägsna makt hos bela den tyska folkstammen: denna makts motspänstighet mot våld i kyrka och i stat, utan att hvarken kanipicka. aller. Siharion finnar ill Ivoy 8 en envåldsherrskare, som inom silt eget land ej vet om annat än sin egen vilja, och sextio millioner slafvar, krälande i stoftet efter hans nyck. Det är andens välde inom Tyskland, söm förvirrar och retar tsaren, och som ej mera står att kufva, sedan det en gång undkommit fjettrarna — likt olyckorna som sluppo ut ur Pandoras ask — och som lika litet med dem låter fånga sig på nytt, icke ens afde ljufvaste locktoner. Detta välde, så omisskännligt i Preussen, har framkallat en brytning emellan de så länge förenade hofven. Utom dess bade kejsaren hos sin svåger fordrat samma kraft, som han sjelf besitter; han hade fordrat ett oaflåtligt, oböjligt undertryckande af folkets sträfvanden; men i stället för detta såg han med vexande ovilja buru det romantiska elementet koketterade vanmäktigt inför hela verlden, utan förmåga i öfrigt till hvarken ondt eller godt. Kringgärdadt. med mångfaldiga institutioner och lagstadganden, dem det icke vågade omstörta fullständigt, tycktes detta element ha gjort till sin enda uppgift att genom balfmesyrer reta alla partier, utan att försona sig fullständigt med något. Svigtande och vacklande sjelf åt alla håll, skulle den pietistiska kristendomen blifva stödet för den sjunkande monarkismen; vördnaden för altare och kyrka skulle hägna vördnaden för kronan, och omhöla bristen på regeringsvisdom med andäktighetens helgonskimmer. Historien kommer att bedöma huruvida denna uppgift blifvit löst eller kunnat lösas; men hvad. man vet, är att kejsar Nikolaus icke gillat sjelfva utvägen, och att hans statskonst slutligen fann lämpligast att öfverlåta Preussen, med sitt vacklande skick, åt sig sjelf, och att i stället söka betrygga förverkligandet af. sina egna grundsatser gehom en förening med Österrike, samt måhända gemensamt med detta rådslå, huruvida ej någon tienlig läkarevård kunde rädda Preussen från sina betänkligsste åkommor. Att furst Metternich flera gånger lyckats: inverka på: vår konungs beslut, har jag förut nämnt, och-att den sluge statsmannens skarpa omdömen vid Rhben gjort det djupaste intryck hos oss. Till Berlin anlände de dock alldeles oförutsedt och väckte en ovanlig. dysterbet inom konungahuset och hofkretsen; i synnerhet då den underrättelsen hastigt tillkom, att kejsarens älsklingsdotter, den sköna och snillrika storfurstinnan Olga, vore bestämd att genom förmälning med en österrikisk erkehertig besegla de begge stormakterneas förtroliga vänskapsförhållande. Man blef fullkomligt öfverraskad af denna sakernas vänd ning, ty under den sjuka kejsarinnans besök i Berlin och Potsdam röjdes -ej en halfdragen anda derom. Nu, om någonsin, vore väl ögonblicket inne för en nationell, framtiden och folkets önskningar Omfattande politik, ett. fullständigt lösgörande från det fordna systemet, och ett bemödande att söka styrkan inom sjelfva Tyskland sarat bundsförvandterna bland vesterns stora makter. Ingenting ditåt har skett, och kommer ej heller att ske. Ty om det ock halröftar sit att storfurstinnans förmälning med