Aftonbladet – 24 januari 1846, sida 2

, vi hädanefter vilja speja efter kovstitutioner, vid gläntningen på nådens port, så öfverraskas I vi att ofvanför dörrposten träffa samma inskrift, Isom Dante såg öfver afgrundsporten: Lasciate ogni speranza, voi, qwentrate! (Försaken hvarje hopp, J, som gån in !) Säkert är imedlertid, att efter Landsiänder-nas afvisning med denna kalla ömkan, miste Ihvarje illusion försvinna; och vid denna sinnesIstämning i samhällets högsta regioner är det Jåtminstone en tröst att intet vacklande, ingen obestämdhet längre vaggar någon in i toma drömmar. Vänd er nu från detta båll, och skåda er om åt alla andra, och ni skalise hela Tyskland, från dess ena ända till den andra, i ett tillstånd af allmän jäsning, i en aningsfull oro, och finna dess hela synkrets betäckt med: tunga åskmoln, genom hvilka redan här och der en enslig blixt hastigt ormar sig fram. — Ständerna i Sachsen, Bäjern och Baden äro i detta ögonblick församlade, och öfverallt varseblifver man het kamp mot styrelsernas åtgärder; öfverallt skalla högljudda och häftiga klagorop öfver odrägligheten i det närvarande tillståndet; öfverallt ser man regeringarne blott äga befallningar och maktspråk att ställa upp emot förnuftets vapen och de öfverlägsna talangerna hos folkens ombud. Största och alimännligaste interesset väcker Badens representantkammare, som får en europeisk märkvärdighet genom de stora förmågor, som der uppenbara sig. I Baden, den lilla staten, med 4,300,000 invånare; förfåktas bela det tyska fäderneslandets sakHela den tyska nationens sympatier sluta sig till sådana män, som Welcker, Itzstein, Matsy, och många andra, hvilkas namn hvarje tysk har sig bekant. Det tal, hvari Welcker, vid kamrarnes öppnande, skildrade Badens och Tysklands ställning, förtjente att biifva kändt och läst äfven i Sverige; det ger en åskådlig bild af allt vårt betryck, och tillåter att blicka djupt in i våra söndringar och strider. Baden är dock ett för litet land, för att kunna framkalla något omskite i sakernas ställning inom Tyskland; dess eldiga talare förmå, med alla sina parlamentariska gåfvor, blott att uppskaka sinnena; men deras ord följas ej af någon handling. Handling kan endast väntas från Preussen, eller — om detta skulle dröja alltför länge — tilläfventyrs från Bäjern, hvilket med de största förhoppningar blickar upp till den frisinnade och sorgfälligt bildade thronarfvingen. Bäjern har en gång förr, under sin konung Maximilian, försökt att träda inom tornerskranket emot Österrike och Preussen, och att vinna Tysklands folk på sin sida, genom en liberal samhällsordning och andra stora förhoppningar. Bäjern är stort och mäktigt nog, för att vara en fruktad medtäflare; det röknar öfver fem millioner invånare. Blott hos dess strängt katolska ståndpunkt, hos dess tanatiska och folket förslöande prester, och hos den romantiserande konstnärskonungen, som haft all möda ospard att göra sitt folk till ett åtlöje eller visa: dess tillgifvenhet ifrån sig: blott hos detta har man att söka orsaken t.ll ofruktbarheten i den bekante Pentarkistens radslag, hvilka å-yftade att ställa Bäjern i spetsen för Tysklands mindre och minsta stater, och bilda ett förbund emot Österrikes och Preussens förtryckande öfvermakt. Härvid lät väl Pentarkisten äfven klippskt förstå, att de borde ställa sig under Rysslands protektorat, och naturligtvis afvisades tankan på ett slikt protektorat af nela Tyskland med indignation; men sedan den märkvärdiga boken (Die europeische Pentarchien) såg Ljuset, har man ändå båft Bäjern mer ör ögonen än dittills, och med dup bedröfvelse ha de tyske liberale beklagat att på Bäj;rns thron icke sitter en furste, som kan blifva Tysklands frelsare. Vid domkyrkotesten i öln lät man erkehertig Johan för några år edan utropa: Intet Österrike, intet Preussen mer! Ett enda Tyskland, fast och fritt, som sina berg!, och detta rop hade någonting förrollande; det flög som en ljungeld genom hela fyskland och dånet deraf återskallar oupphörigt ännu. När den gamle erkehertig Johan ittalade dessa ord, trodde ban väl icke att de ro uppfunna af en liberal gyckelmaka:e; men n gång spridda på sådant sätt, kunde de ej nera återkallas, och de ha gjort underverk.