Aftonbladet – 24 januari 1846, sida 2

2 OO Il SFR I SW TUR MI RS enliga med sitt bästa. Mellan dessa systeme är ingen förmedling möjlig; det ena uteslute det andra; och ur denna synpunkt prisa Landfdagsbeskeden, derföre att de tillbakavis alla förmedlingsförsök, utan undantag. Imed lertid röjer allmänna tänkesättet en omisskär nelig förbittring öfver sjelfva tonen i-Landtdags beskeden. Denna ton skiljer sig helt och hål let från den häftighet, som var öflig i de före gående. Svaren äro kalla och korta, utan syn bar ovilja, och tyckas, efter mängdens åsig blott röja det slags förakt eller ömkan, sor man visar öfver dårars infall. Af Landtdags beskeden inhemtas att sex Landtdagsförsamlin gar, hvilka anhillit om en Tryckfrihets-lag, el ler åtminstone om mildring i trycktvånget, ick blott fått afslag; utan dessa Provincialstände förehållas derjemte, att tidningspressen, åt hvil ken, som det heter, allt det fria spelrum ä upplåtet, som de billigtvis kunna fordra, oaf låtligt söker genombryta alla skrankor, och at man i nödfall är betänkt på att lagligen un -Iderkasta dem en ännu strängare uppsigt, hvar -J med de trogna ständerna utan tvifvel skola fin ina sig tillfredsställda. I riteterna, hvilka voterat emot de mera frisin nade förslagen; hvaremot majoriteterna för Iständigas att det är obegripligt huru de kunna Derjemte lofordas mino understå sig att upprepa förslager, som en gång blifvit af Hans Maj:t afvisade. All slags of fentlighet förkastas såsom otillbörlig, likasom petitionsrätten; och hvarje framskridande, a hvad namn det vara må, förklaras för otidig! eller afspisas med mnågan annan fras af samms: halt. Sränderna stå sålunda nu vid brädden a sin verksamhets graf, och hädanefter nödgas de antingen återsjunka i sin ursprungliga betydel. selöshet, eller afvika från bönfallandets och nådansökningens hittills beträdda bana, och framdeles uppställa nationens rätt, såsom värn för sina fordringar. Vi känna ej hvad som kan hända; men det veta vi, att dessa Landtdagsbesked på intet sätt äro menliga för tidens och folkets önskningar. För att börja med, så ha de tillfogat förtroendet och förhoppningarne ett dråpslag. Bland oss finnas nu mera få, som hålla sig fast vid föreställningen om tvistens slutliga lösning genom en konstitutions ernående på nådens vig, och när det engelska rolighetsbladet Punch, hvilket ej sällan gör äfven 05 till föremål för sina utfall, nyligen yttrade att pi Preussen tror ingen mer på förläningen af en konstitution, med undantag af en käring vid namn Bettina von Arnim, så kan jag tillägga, att till och med detta gamla barn svårligen tror derpå sjelf nu mera, fastän vi till en god del ha hennes naiva pladder att tacka för de utspridda konstitutionsryktena. Det tycks att Hans Maj:t tid efter annan — måhända straxt efter middagen — har roat sig att hålla sycklande samtal med denna äfventyrliga dame. Bettina Brentano, syster till Clemens Brentano, den romantiske skalden, som slutade med alt gå i kloster och bli munk, och enka efter den romantiske skalden Achim von Arnim, samt svägerska med den ryktbare anföraren för phistoriska rättsskolan, ministern von Savigny, är en fru med tygellös inbildningskraft och liflighet, är full med de besattaste infall, är en fiende till allt sådant, som vanligen förstås med skick, och har på de sednare åren fallit på att sluta sig till Kommunisterna och Socialisterna. Detta oaktadt befinner hon sig ofta i närheten al konungen, hvars natur är så motsatt och ändå i många fall så befryndad med hennes esen, och tilläfventyrs ej ogerna ser de pikanta, qvicka och underliga krumsprång, som hon åter sin fantasi göra under konversationen. Utan tvifvel ha de härvid under tal och svar jörekomna brokiga och lössläppta yttrandena slutat med att i fru von Arnims kaleidoskopika hjerna bilda tron på en tillstundande fri tatsförfaltning; ty i flera månader har hon syselsatt sig med att tala derom och om monarens fasta föresats att utfärda en allt föryckligande Magna Charta,. Andra underrätelser syntes bekräfta hennes spådomar, och nan hörde ännu dylikt omtalas ganska allvaramt af män, hvilkas sambhällsställning tycktes ara en borgen för deras trovärdighet, när alla essa inbillningens glindrande skatter med ett lag omstämplades till falskt mynt. Skulle RR — rr