Aftonbladet – 24 januari 1846, sida 2

HN HO n tu —— ÄÄ Or skrek Omar. — Det har icke varit någon an nan än judinnan. Hon höll något doldt unde manteln., Allabl Allah! Ditt tal är vist, inföll Mo hamed, förnöjd. En judinna kan icke giltig medverka till skydds förlän:.nde., Förlåt, Sidi, inföll Ismael. Tig du hund! Blanda icke din orena tung: i de rätt-troendes samtal! Skaffa hit din dot terl, skrek araben. I detta ögonblick inträdde Rebecka, Såsom ett koppel lössläppta hundar, störtade arabern: emot henne. Vid dina ögon, tala! har du räckt Haramy) snöret? skrek Mohamed i raseri. Ja, talal skreko ätven de andre. Bebecka bleknade; men snart fattade hon sig Ni voren ju alla i tältet — Ni hade ju kunnat se om jag gjort det? svarade hon fast. Svara, judinna! lemnade du mig snöret ? frågade Abubekr. Har ni sett mig — eller är jag osynlig? frågade Rebecka. lvariöre frågar ni mig om det, som ni sjelf bäst måste veta?, Bekänn, flickal ropade å nyo de rasande araberna. pFör mig till emiren, och äfven denne Hamary, som måste veta, hvem som satt snöret i hans muny, fortsatte Rebecka, modigt. Rätt! Abd el Kaders vishet skall undersöka och besluta. Judinnan talar klokt, sade Abubekr, så mycket mer bifallande, som han hoppades derigenom blifva fri från denobehagliga skyddspligten. Men jag säger nej; det sker ickel ropade Mohamed. Hvarför icke ? frågade scheiken, strängt allvarligt. Tviflar du på emirens rältvisa? Inte det! Vid Allah, den tanken kan aldrig ippstå hos mig,, svarade Mohamed, förlägen. Nå så kom då! tag judinnan och Haramy ned. Abd el Kader skall afgöra allt, sade Abubekr: Nej! Nej! Må ni hellre veta allt — denne nan är ingen Haramy — han är en fransos jade Mohamed.