Aftonbladet – 21 januari 1846, sida 2

samt försågo de nya Lutherska kyrkorna och detas prester med vissa, tillräckliga inkomster. Hr doktorn påstår, att blott biskoparnes godsindrogos, och vill heldst förlita sig till Hvitfeldts historia. Som alla dylika historiska uppgifter, så interessanta de ock kunna vara, aldrig blifva lagliga bevis för åtkomst, kan väl den saken vara af föga vigt; men då hr doktorn misstror Hollbergjom lättfärdighet hvarföre har ej hr doktorn behagat äfven med en sådan beskyllning söka tillintetgöra den af mig åberopade svenska författaren Nyström, som i sin Beskrifning på svenska hemman och lägenheter, intygar, att äboer i Halland, som af rätta vederbörande städjat kyrkohemmanen, orubbligen skola njuta besittningen deraf, emot att svara landtgil!e eller kyrkans ränte? (Pag. 179 nya upplagan.) Skulle hr doktorn hafva temnat detta ovidrördt, såsom äfven lättfärdigt? Uppgiften är dock ganska öfverensstämmande med de sägner, som i orten ännu fortplantats ifrån far till son, och hvilka vällat, att äboerne i allmänhet alltid anseit kyrkornas städselrätt olaglig, ehuru de icke kunnet lyckss att få den upphafven, om de icke haft råd att tvista derom, då det såsom beksnt är, lyckats. Imedlertid vet ju hr doktorn af hbandlingarne i denna sak, att många hyrkohemman, förr i tiden, på lagligt sätt biifvit af Konungens befallningshafvande bortstädjade, många fått köpas till skatte, 0. s. V., hvilket allt vittnar, att så målte rätta förbållandet vara. Hr doktorn säger sjelf, att Köpenhsamnska recessen 43536 bestämmer: att alla biskopsstifts gods, slott, gårdar, hus och jordegods, som biskoparne nu hafva haft i hand och vård, skulle indragas, men ,alla enåra andliga förläningar, om hvilka ej nu år belefvadt, vid makt förblifvan. Skulle ej dermed äfven kunna menas: att ala kyrkohemman, som stått under biskopsstiften, inirogos, om de icke voro serskildt förlänade? Hr doktorn har ju sjelf erkännt, att ;vården dä lemnades till de så kallade stichten, som utgjordes af Konungens Iehnsmend och stiflsprostar, m. fl. Hr doktorn hör trott sig böra använda en stor advokatorisk förmåga, för att få kyrkornas städselsed ansedd laglig. Likväl medgifver hr doktorn sjelf, alt redan 1336 presterskapet ålades att uppgöra noggranna beskrifningar på kyrkornas tillhörighet, gårdar, jordar, tionde, m. m. Hr doktorn har ibland annat sjelf citerat påbuden, ast presterskapet skulle upprätta så kallad kirkestol (liggare) för hvar kyrka. Men hr doktor! skuHe då presterskapet i Halland icke kunna visa, om ej gäfvoeller köpebref eller annan egande rättshandling, åtminstone sådana gamla kirkesto!ar och räkenskaper, som på ett sannfärdigt sätt bestyrkte, att kyrkorna verkligan egt dylika, så kallade kyrkohemman, hvaraf de enligt hittills kända handlingar blott haft att uppbära viss ränta? Ar det tänkbart, att för tvåhundrade sådsna hemman kyrkoförvaltningarne ännu icke kunnat förete bevis för ett enda tiotal, och der nägra sådana blifvit framtedde, detta då varit för serskildt skönkle hemman, till hvilka kyrkornas egande rätt, af ingen någonsin blifvit bestridd? Mäånrnre icke detta förhållande bättre än alla Hvitfeldtar bevisar ait saken är sjuk? Att fottiga åbo-slägter, hvilka dessutom under Cerl XII:s krig för det mesta ombyttes på hemmanen, tilll. följd af husfädernas och sönernas afgång, icke kunna visa några handlingar från 435 och 4600-talen, det är väl ej besynnerligt; men att presterskapet, som haft till pligt att vårda kyrkornas eganderättshandlingar: ja, enligt danska recesserna bordt ier åtkomsthandlingar soknades drega försorg om deres anskaffande: att, säger j:g, presterskapet i en provins, som snart på 200 är icke varit utsatt för sådana fiendtilga infall, hvarsid kyrkorna plundrats, icke skulle kunna Askumentera kyrkornas rätt, utan tiga och låta en prest i Östergöthland ensam strida för denna inkräktade rätt, det ser ju rätt besynnerligt ut! Hr doktorn har väl sjelf sagt: en utredning af frågan om eganderätten till halländska kyrkohemmanen kiaiyer mera forskningsförmåga än som fallit på min lott, (se doktor Stenhammars reservation, pag. 24). Men nog har herr doktorn den skarpsinnighet, att af ett så besynnerligt förbållande finna, att här kan icke vara rent spel. Nu är likväl bändelsen, att åtminstone db stackars åboerna stundom hafva i behåll ett och annat dokument, som kunde bevisa något. Hr doktorn vill naturligtvis ej medgifva, att den omständigheten, att man icke funnit ett enda presterskapets städjobref ifrån 4500-talet och 41600-talet!, kan bevisa att, i den tiden, icke kyrkorna, utan veridsliga myndigheten, bortstädjat de så kallade kyrkohemmanen (det vill säga de som ijordeböckerna upptagas betala viss ränta till kyrkorna). Men hvad säger br doktorn, om de städjobref, som på 4700-talet utfärdats, påtagligen visa, att efterhand, förmodligen genom det skydd laglöshet ofta fått, då det gällt att inkräkta på statens eller ock på allmogens rätt, kyrkoförvaltningar och presterskap måhända kommit till den vidsträcktare städjorätten, och slutligen anspråken på eganderätten till dessa kyrkorna förut icke tillhörande hemman. 8Se här till exempel några gamla städjobref, som återfunnits, för ett så kalladt kyrkohemman: Såsom d:ängen Pehr Ivarsson från Lundby sig angifver, och begär att få städja 17, L:8 smörSr a tas 3, OR Rå a BÄ VET RER ANSI VN