Aftonbladet – 17 januari 1846, sida 2

Beträffande dernäst frågan huruvida någon lucka i lagstiftningen här tvingar domaren att taga tillflykt till landssed såsom nödfallslag, torde jag endast behöfva hänvisa till hvad jag förut bevisat, nemligen att här finnes bestämdt stadgande (Vexelordn. 3 kap. 4 ) när en såld vexel skall betalas. Vidare frågas om denna coutume står i strid eller öfverensstämmelse med lagens esprit i allmänhet. Afven detta upplyses af nyssnämnde lagrum; hvartill kommer ett annat stadgande, som märkligen visar huru lagstiftaren, redan från äldre tider, vägrat understödja det kredissystem, som man nu vill med en föregifven coutume försvara. Genom 14 17 kap. Handelsbalken stadgade nemligen 1734 års legstiftare förmånsrätt i konkurs för texlares,, d. Vv. 8. vexeltagares eller remittenters fordringar hos vexelgifvare och godkännare (trassenter och acceptanser). Men från denna förmånsrätt uteslötos deremot alldeles trassenternes egne fordringar för vexlar, som de sålt på kredit. Detta sednare förhållande, som ännu efter det nämnde lagrummets upphäfvande fortfar, röjer uppenbart lsgstiftarens alltid följda åsigt, att hvarje trassent, som äfventyrar sin vexels utborgning, må skylla sig sjelf för följderna. Vidare frågas: om den emot mig åberopade coutumen har oskäl med sig? Svaret härpå synes, såsom ett koroHarium, följa af hvad nyss förut är bevist. Men ännu tydligare framstår verkligheten af sedvänjans oskäl, om frågan uppställes sålunda: kan med skäl brukas att låta en kommittent ersätta skada, uppkommen derigenom att en trassent, för att visa sig belefvad, eller för att undvika ett ringa personligt obehag, säljer vexlar på kredit? Hvad nu är anfördt tror jag fullt ådagalägga, att den föregifna coutume, hvilken herrar Bibau Wong säga sig följt vid sine vexlars utborgning åt Morsing, ej kan åberopas i stället för lag — såsom varande utesluten genom positif lag, stridande mot vära lagars esprit, samt i högsta grad obillig och oskälig, så snart den utöfvas på andras bekostnad.