Aftonbladet – 16 januari 1846, sida 1

Ia ae SE LU AA ES CT PO GT i (Insändt.) Förtjenar Gamla Psalmboken allt det beröm, som vissa personer slösa på henne? Förtjenar hon att varda till allmänt bruk 1 Församlingen återtagen? (Slut fr. gårdagsb!.) Artikelförfattaren jemför vidare (Rom. 35: 90): Intet költ kan af lagsens gerningar varda rättfärdigt för Gudi, och Nya Ps. B. (J6 287: 4): Betala Herranom din skuld Med käriek till din näsla. Uttrycket betala Herranom är här Bibliskt i samma betydelse som kovung David (Ps. 446: 14, 18) säger: Jag vill betala Herranom mina löften. En skuld, medför alltid förbindelse att betala. . En kristen betalar sin skuld hos Gud egentligen och endast med Christi förtjenst genom tron annammad. Men denna tro; som annammar Christum, uppenbarar sig i lefvernet såsom en brinnande kärlek till bröderna. Alsker hvarandra inbördes (Ioh. 43: 24). Alsker edra ovänner (Matth. 5: 44). Den, som förbarmar sig öfver den fattig , han lånar Herranom, han skall vedergälla ho om godt igen (Ordspr. 49: 47). Säll är den, som låter sig vårda om den fattige (Ps. 4: 9). Det I hafven gjort en af dessa minsta, mina bröder, det hafven J gjort mig. Den kärlek, som bevisas nästan, är således bevisad Gud. Vi stå alla i stor skuld hos Gud och kunna icke på annat sätt med handling tillkännagifva, att detta är vär öfvertygelse. Deraf följer ingalunda att vi slutligen anse oss hafva blifvit Honom qvitt, såsom en annan gäldenär. -I denna bibliska mening måste uttrycket: Betala Herranom sin skuld nödvändigt tagas, om det ej skail bli ett nonsens. Vidare: När J hafven gjort alt, det Eder budit var, så säger: Vi äre onylti e tjenare, ty vi hafve endast gjort det vi pligtige voro. Detta Herrans bud (Luc. 47: 40) jemfor artikelförfattaren med Nya Ps. B. (MM 308: 5): Om du faller för din pligt, Ar du ren för himlen mogen, Sannolikt med: flit har förf. ryckt denna mening ur sitt sammanhang, på det den skulle visa sig desto mera hednisk och falsk. Psalmen, ur hvilken dessa ord ärotagna, handlar om en kristens dyra förbindelse såsom Embetsman och Medborgare, Den ö:te versen lyder: Fyll di t kall med tillförsigt, Var din ed i döden trogen, Om du faller för din pligt, År du ren för himlen mog.n, Och din graf skall barnen lära, Frukta Gud och Konung ära. Hvad annat läres i denna vers, än att en rältsinnig kristen, som med tillförsigt till Gud sträfvar att uppfylla sin kallelse, och med yttersta samvetsgrannhet värdar sin ed som embetsman och medhorgare, är mogen för himmelen, om han än, efter menniskors sätt att döma, i förtid faller under sina pligters uppfyllande? Det är då ej pligten, ej uppoffringen för densamma, som gör honom mogen för himmelen. Han är det ju ren förut genom trons förening med Jesum. Både denna och många andra af psalmerna handla i allmänhet om ewt kristligt sinne och förhållande i lifvets serskilda kall och omständigheter. Dervid måste ju psaimisten framställa huru en sann kristen beter sig i hela sitt yttre förhållande och hvilka tankar, känslor, föresatser och förhoppningar han derunder alltid och allestädes hos sig hyser, utan att derigenom bygga sin salighet på någon: annan grund, än på klippan Christus. Ännu en jemförelse har artikelförf. behagat anställa, nemligen emellan Jer. utrop (47: 9): Ett argt och tllfundigt ting är hjertat, ho kan utransakat? och Pauli (Ebr, 12: 29): Vår Gud är en förtärande eld, å ena sidan, samt äå andra Nya Ps. B, (M 293::4):. Salig. den, hvars hjerta lågar, Blott af renade begär, Den sitt öga lyfta vågar , Till den Gud, som helig är, m. m. 1 der föregående psalmens 6:te vers beder en kristen: Rent hjerta skapa Gud i mig. Nu frågås: Månne ej den, i hvilken Gud skapat ett rent hjerta, äfven i detta hjerta har renade begär. Renad och helgad i Jesu blod, begär han ej annat än det, som länder till Guds ära och menniskans timliga och eviga välfärd. . Hans bjerta lågar, d. Vv. s, är upptändt och uppfyldt af ett sådant heligt begär. Och om alla dem, som låga af sådana rena och heliga begär, säger Jesus (Matth, 5: 8): Salige åro de renhjertade, ty de skola se Gud. Men huru skola de se Gud, om de ej våga upplyfta sin ögon till. Honom med ett barns innerliga förtröstan? Metaforer äro lika litet undvikna i Bibeln, söm de kunna undvikas i någon annan, vare sig andelig eller yeridslig skrift, som ej skall blifva alldeles för torr. Pubiikanen, som artikelförfattaren här anvisar, hade ännu icke barnaskapots delaktighet, så länge han endast bålvade för Guds holighet, men ej kände den himmelske Fadrons kärleksfulla hjertelag emot botfärdiga och troende själar. ; De, som rätteligen tro på Jesum, behöfva ej frukta att upplyfta sitt öga till Gud. Nej! Till dem säger Jesus ännu, såsom fordom : Ser upp, och lyfter edert hufvud