Aftonbladet – 15 januari 1846, sida 2

askaffande redan vore anbefaldt, äfvensom en målning af de stackars resandes och ungherrars ställning, som skola hemta sin mat på värdshusen, hvarföre han rådde enhvar att gilta sig. Allt detta kunde vara rätt nätt, men för reföll dock såsom nog jolirande, för att dermed fullända cn svit af litterära föreläsningar; oaktadt talaren i slutet återtog en något högre flygt. Med ett ord, grundlärd och djupsinbig kan man väl ej kalla denne man; det är till och med möjligt och sannolikt, att flera af hans litterära omdömen voro afskrifna från väl sagda ställen i andra recensioner; men hvad mera? man kan deremot säga om honom, som någon sade om Thiers: cest le plus aimable hableur que je connais. Skulle vi våga kasta en blick omkring oss på den societe, hvilken troget åhört grefve Suzor? — Jag sade våga, ty stora faror äro förbundna med en sådan öfversigt. Om någon varit nog djerf att stiga fram för att kasta en blick öfver armåernas ställning vid Aspern och Wagram, hade han krossats af tusen kulor. De artilleri-parker, hvilka varit placerade på det segerfält, der gref Suzor firat sina triumfer, underhöllo också en eltd, väl skör, förklarad, bimme!sk, men — lika mördande. Det gällde på ena stället det lumpna lifvet — på det andra — det dyrbara. lugnet. — Säliskapet utsjordes till betydlig del af den s.k. haute volce, Noga räknadt torde fruntimren till antal varit karlarne öfverlögsna. Kanske derföre att fruntimren i allmänhet bättre förstå eller högre intressera sig för det franska språket? På denna omständighet hafva seancerne ingenting förlorat. Fruntimren, dessa praktverk i skapelsen; dessa sköna väsenden, i hvilka det skönas skapare lyckes velat framställa det skönas urbild på orden — de misspryda, i sarniog, aldrig och ngenstädes sin plate. Bland karlarne hafva de