Aftonbladet – 15 januari 1846, sida 2

lig grundlighet och fullständighet, hade tiden varit för kort, att betrakta Frankrikes litteratur ens ur en enda af de ofvan antydda synpunkterna. Suzor har ändock tillräckligt visat, alt han besitter förmågan att med fullständigbet och grundlighet betrakta de ämnen, som han nu, för att bruka ett ur hans språk lånadt beklagligen oöfversättligt ord, effleurerat. Hade grefve Suzor varit ordinarie professor i Upsala med skyldighet, att dana studenter till vetenskapsmän och kunskapsrike medborgare, skulle hans föreläsningar sannolikt fått ett helt annat skaplynne. Hade han åter, under de förhållanden och med den publik, inför hvilken han nu uppträdt, tillvägagått på vetenskapligt sätt, hade han börjat med fullständighet och mogna kritiker, skule salen varit tom — vid andra seanrcen. Dessa omdömen gälla egentligen Suzor såsom kritikus och referent. Såsom originalförfattare vilje vi deremot ej gifva honom något egentligen högt rum. Ett par stycken, som han på sin sista seance uppförde, voro: en s. k. conte fantastique rörande Paganinis violin, hvilken icke heller egentligen var ny, men lifligt berättad, och hans Farväl till Sverige. Denna sednare kan man onekligen kalla en rapsodi, beräknad på att roa damerna, och utan tvifvel af det oskyldigaste slag i verlden, men också icke af någon egentlig hållning. Talaren målade deri sin tacksamhet för den å!njutna gästvänligheten och berömde mycket Svenskarne, serdeles damerna, hvilkas skönhet hin mycket prisade. Men ni förebrår mig kanhände, sade han, att jag endast berömmer; nåväl, jag skall äfven säga er öppet hvad jag funnit att anmärka — och bärefter följde på vers en rätt putslustig teckhing af de höga strutar, sodaterna emellanåt bära på hufvudet, ehuru med tillägg, att t;laren ej skulle tillåtit sig kland a dem, om han ej vetat att deras