Aftonbladet – 15 januari 1846, sida 2

;Jra, om denna psalm förtjenar ofvannämnda hård: loch förnedrande vitsord! Psalmförfattaren sjelf ä1 längesedan upphöjd öfver menniskors både beröm foch tadel. Det rörer honom lika litet det ena som det andra; men för oss, som efterlefva och njuta frukterna af bans herrliga andes utgjutelser, är det en helig pligt, att hans arbete i tiden uppskattas efter förtjenst. Rättvist kan väl aldrig det påIstående blifva, att de Wallinska psälmerna äro de sämsta i psalmboken. Ty hvad fattås dem? De äro innehållsrika, upptaga i sig djupa, kristliga sanningar, dem de på ett lefvande och skönt sätt framställa. Om artikelförf. befriade sina ögon ifrån klandersjukans orena vätska och sitt hjerta ifrån mindre ädla impulser, så skulle han säkerligen sjelf skåda dem i en helt annan dager. — Artikelförf. kan vara öfvertygad, att den, som nedskrifver denna uppsats och deri längre fram talar i prima pers., ingalunda är blind för de brister som vidlåda n a psalmboken, men han anser likväl dessa med ojemnförligt mindre svårigheter kunna afhjelpas, än omarbetningen afden gamla psalmboken skulle medföra. Afven han har icke funnit tillräckliga skäl, hvarföre många psalmer ur den gamla uteslötos vid redigerandet af den nya. Flere af dem hade både bort och kunnat bibehållas nb. med behörig förändring till språk, meter och ofta äfven till innehållet. Det medgifves dessutom, att nya psalmboken har sina svaga sidor; men när få vi väl en sådan af menniskohand som är fri från fel och brister? Kanske af artikelförfattaren. Var då så god och försök! Jag önskar honom dock upplystare och mildare recensenter. Känner granskaren hos sig stor farhåga för orden: dygd, upplysning, menniskovärde, fosterlandskärlek och dylika; och kan han ej på något sätt förena dessa med en sann kristens förhållande, utan ser i dem idel neologie, otro och gudlöshet, så är det ett omisskänneligt tecken, att hans andeliga öga och sinne är sjukt. Så tyckes förhällandet vara med artikelförf., då han beklagar, att, när man i den Augsb. bek. 48 art. läser: att menniskans vilje hafver någon frihet till att göra utvärtes sältfärdighet, och utvälja de ting, som hon med sitt förnuft begripa kan; men förutan den Hel ga Andes bistånd hafver hon ingen kraft att göra den rättfärdighet, som för Gudi gäller, den andeliga rättfärdigheten c., men deremot i den Nya Psalmboken måste läsa (JM 38: 4.): bI en kraft att ondt och godt med förnuftets domar pröfva, Mig du ensam gaf den lott, att med frihet dygden öfva. Hvad är nu förnuftet annat än en Guds kraft, ett Guds ljus, hvarmed menniskan pröfvar ondt och godt? Att här förutsättes, att detta förnuft skall vara upplyst af Guds anda, synes tydligen deraf, att här talas om frihet i dygdens utöfning. Orden dygd och rättfärdighet äro i kristlig mening liktydiga ord. Då aposteln bjuder (2 Petr. 1: 15): Uti edor tro låter finnas dygd ochidygdene beskedlighet, så talar han ju tydligen om den rättfärdighet, som kommer af tron. Detta må anmärkas,; emedan ordet dygd är i vissa öron ett nästan okristligt ord, som man bör undvika så mycket möjligt är. Men en dygd, som ej öfvas med frihet, är ingen dygd, och någon annan frihet till rättfärdighet inför Gud, till sann dygd, känner icke en kristen, än den Guds anda gifver genom Jesum Christum. Om sonen gör eder fri, så ären JI rättsliga fria (Joh. 8:36). Nya Ps. B. JM 38 handlar om menniskans skapelse, om hennes egenskaper, hentes bestämmelse, hennes tillstånd före fallet. Ensam på jorden fick menniskan då-den sälla lotten, att med ett af Guds ljus upplyst förnuft, och med ett till Gud i tro och kärlek upplyftadt hjerta, öfva dygden, d. ä. lefva rättfärdigt och Gudi behagligt. Vid all skrifttolkning är det, såsom förut blifvit antydt, och hvarom här äfven må erinras bland annat en grundregel, att den skall vara ens med trona (ske ex analogia fidei). — Samma regel bör ock nvga iakttagas vid granskningen af alla andra andeliga skrifter. Denna: regel har dock artikelförfattaren visat sig oförmögen att fördomsfritt och opartiskt följa, hvilket redan af det anförda exemplet styrkes. Men vi skole vidare söka ådaggalägga det. Han anförer (Eph. 2: 8, 9): Af nådena ären J frälste, och det icke af Edar, Guds gåfva är det; icke af gerningarna, på del ingen skall berömma sig, och i Nya Ps. B. (24 202: 5): Och då jag lefvat som jag bort, För mig Du öppnar hindens port. Härvid hade han först bort observera, att den citerade psalmen står under rubriken: Den dagliga förnyelsen under bön, voksamhet och strid emot andeliga fiender, och att de anförda orden således ingå en pänyttfödd och rättfärdiggjord kristen; som dagligen och stundligen bemödar sig att genom den nåd och kraft, som förlänas ofvanifrån, fullborda helgelsen i Guds räddhoga. Huru bör n sädan kristen lefva? Bör han ej i tro och kärek, under vaksamhet, bön och strid tillbringa sina lagar? Och när hen så gjort, när ban lefvat som an bort, troende, vakande, bedjande och stridanje, månne ej den himmelske Fadren dä för Christi kull öppnar för honom himmelens port? Eller kulle måhända artikelförfattaren i hemlighet vara illgifven läran om det absoluta mnäådevalet i sin rassaste tillämpning? Denna är verkeligen myc(et beqväm för det andeliga högmodet. (Slutet följer.)