Aftonbladet – 15 januari 1846, sida 1

m— —Å— 2 2 — — — ONE hvilken genom erkännandet af en protestantisk kyrka längesedan uppgifvit den romersk-katholska principen om kyrkans enhet, skall kunna sträfva emot religionsfrihet-n. Då staten-bredvid den romersk katHolska kyrkan och i rak motsatts till densamma, erkänner en annan kristig kyrka, hvarföre då icke äfven erkänna ännu en och flera? Med hvad rätt utesluter man dessa? Jag vet rätt väl huru äfven protestantismen ifrån början alltid vacklat mellan religions-frihet och religions-tvång.Den utgick utur den förra, och denna är i sjelfva verket dess lifselement. Men den under verldsliga makters skydd deri åter uppskjutna hierarkiska andan, hängde sig fast! såsom bly vid frihetens vingar; ortbodoxien förkunnade sina anathemer, och den ändtkigen till erkännande komna cesareopapismen var dessutom icke benägen att dela sitt herravälde, då han egde ovilkorligt makten att utöfva det. Så ofta som derföre religionsfribetens id, protestantismens moder, sträfvade att uppresa sig inom den evangeliska kyrkan samt att återvinna sina rättisheter, så blef den åter nedtryckt af Ofördragsamhetens (intoleransens) sjelfviska anda. Det är nu väl begripligt, att al två kyrkor; hvardera anser sig för den enda sanna; men huru staten kan utesluta hvarje annan, under det den erkänner två allena-saliggörande kyrkor, det vore rent al obegripligt, om man icke farn skälet dertill i obenägenheten för hvarje ny form. Man mås!e likväl tillika erkänna, att beänkligheterna emot den här fordrade religionsfriheten också kunna hafva en annan, ädlare orsak, nemliger: befarandet af Sektväsendet. M. H. Jag vet rätt väl att många af eder fruktar för detta, och att man skall ställa på mig den frågan tillbaka: hvar skall väl gränsen blifva? Skall icke allt slutligen sönderfalla i småkyrkor och sekter, samt all religion derigenom förstöras? Jag kunde häremöot anföra, att efter sll erfarenhet sektväsendet ännu aldrig banat Väg för otro, utan snarare stegrat folkets religiositet ända till svärmeri. Men hvad mön ock kunde bafva att bäraf befara, så kan detta dock icke göra det kyrkliga tvångets örättvisa till rätt. Imedlertid är jag fullt öfvertygad, att Bela bekymret för en allmän söndring i alla slags sekter är helt och båltet-grundlöst. Kastom endast en blick på hela vår tids religiösa rörelse! Den: vill. ju uppenbarligen motsatsen; den.wvill cke skilsmässa, icke sönderstyckning, utan förening.. Tidens. religiösa sträfvande går i rakt motsalt rikining med reformations-tidens: icke till. skillnad och partibildning, ty ifrån sådana är det just man vill komma; nej man vill öfver trosbekännelsernas skiljoväggar bjuda hvarandra ett försonande -bandslag. Helt annat var det här i Tysklånd för trebundra år sedan. Då bandlade det om en -renelse af läran Det kunde då icke ske annorlunda än att, sedan man en gång öfvergifvit kyrkans myndighet, de religiösa åsigterha och meningarna sökte göra sig gällande i hundradetals rigtningar. Visserligen bar ett totalt förfallande i sekter blifvit gerom yttre makt hindradt; men söndringen af trosåsigter bar! icke dess mindre förtgått, och för det närvarande tager enhvar sig rätt, att hafva sin serskilda tro för sig. Skåda vi Omkring oss, så måste vi fråga: när voro väl någonsin trosåsigterna så mångfalldigt söndrade som nu? Der7allt så delat sig, der åsigterna gjort sig fullkomligt öberoende af yttre formerna, der behöfvas inga sekter mer. Väl kunde man fråga: halfve vi mera förlorat eller vunnit, genom dessa trosstrider och tfössöndringar? Vunnit, M. H. ja, vunnit ovärderligt. Den välsinnade och insigtsfulla delen af tyska folket här kommit alt inse huru sannt det är, att den religiösa öfvertygelsen börvara hverje enskilds oantsstliga egendom; att en Teligiös gemenskap aldrig mera bör grundas på beköstnad af en ovilkorlig trosfrihet, att den snarare endast måste sökas på lifvets praktiska område; med ett ord: att kärleken måste för