Aftonbladet – 15 januari 1846, sida 1

—— ——— OR EE ERE ERE DEPUTERADEN ZITTELS MOTION I BADISKA ANDRA KAMMAREN, ANGÅENDE RELIGIONSFRIHETEN; (Forts. fr. gårdagsbl.) Man här framkastat om tysk-katbolikerna, eller åtminstone sökt göra dem misstänkta för, att de ansluta sig till den politiska radikalismen. Beskyllningen i och för sig sjelf är: osann; rörelsen har helt och hållet utgått från religiös grund. Men svaren mig: blifver -den icke af maktinnehafvarne sjelfve med våld drifven öfver på den politiska frihetens sida? Huru skulle den väl kunna fatta förtroende för en statsmakt, af hvilken den känner sig öppet och hemligt öfverallt förtryckt? Om allestädes Tyskland det pölitiskt-reaktionära partiet och hierarkien räcka hvarandra handen till fö!kets politiska och religiösa förslafvande; måste man icke då sammantvinga de gemensamt hotade til förefiädt motstånd emot den gemensamma fienden? Sannerligen, j misstagen eder om j inbillen eder sörja för statens lugn derigenom, att j hoten statsborgarnes trosoch samvetsfrihet; tvärtom skolen j framkalla en förbittring; hvilken j på längden icke kunnen motstå! Statsmännen måste nu en gång uppgilfva tankan uppå, att begagna religionen såsom ett medel att Herrskå och kyrkan såsom en moralisk tvångsanstalt. Det skulle verkligen vara en fulländad seger för den alit omgripande rolismakten, om det kunde lyckas den, att efter behag. sammankedja. äfven fo!kets vilja, dess önskningar, förhoppningar, farhågor, medelst de osynliga trådarna af en unilormerad-trosbekännelse. Sådant lyckas icke mera ibland oss. För ett årtusende sedan måste den mäktige Carl drifva Sachsarna till dopet med svärd; han hade för sig tidens anda. Annu i dag torde det kanske vara möjligt i Ryssland att låta med kosacker hetsa de katholske kristne till. omvändelse. Men tyska folket är icke ryskt, åtminstone icke i religiöst afseende. Det är en fåfäng möda att vilja öfverföra kyrkan ifrån den fria gemenskapens och öfvertygelsens grund på statspolisordningens område; dertill finnes hvarken något tilläckligt böjligt folk eller något. nog beställsamt presterskap. Detta, eller åtminstone största delen deraf, har vågat att ställa sig, allena, iden af dem erkända sanningens tjenst, och det.har derigenom blifvit alldeles Obrukbärt: såsom ett statsmaktens lydiga verktyg. Om Staten behöfver för: sina ändamål en medverkan af kyrkan, så angår detta isynnerhet kyrkans sedliga (moraliska) verksamhet. Allt bortom detta är utom dess mål; Staten har ;blott, med denna verlden, och dess ytire lifs-förbållanden. alt göra; men en sedlig . folkbildning är dess: grundvalys ty endast ett. sedligt folk kan tillika varas kraftfullt; fritt och lyckligt. Ehuru nu inom folkets: seder vissa begrepp om rätt, om moralitet, om anständighet, 0. s. v., blifvit så rådande, att de äfven bestå oberoende af kyrkan och utgöra grundvalarne för vårt offentliga lif, will jag likväl medgifva, att älven dettasedlighetstillstånd, liksom det utgått ifrån en kristligt-religiös : bildning, äfven fortfarande hemtar näring ur denna, Och att derföre den kyrkliga verksamheten för folkets sedlighet och så till vida äfven för staten, kan vara af betydelse; men endast så länge en sådan inflytelse verkligen är för handeny det. vill säga, endast så länge. och så vida en sådan kyrklig gemenskap icke: är blott ett sken, en tvungen gemensamhet blott till namnet. Så snårt deremöt statem genom sitt kyrktvång tvingar folket eller största delen deraf till likgiltighet eller skilsmessa, ja till hat emot kyrkan, och denna således just derigenom beröfvas sin moraliska inflytelse, arbetar den icke då emot sitt eget ändamål? . Och då den icke vill göra sitt sanna: intersse till offret för byråkratiska fördomar, bör den icke nu då tillfälle dertill yppats, med begge, händer fatta uti religionsfrihetens princip? Atminstone är det svårt att se huru en stat, sådan som Vår, nn, a, rn, jfr