Aftonbladet – 14 januari 1846, sida 2

sång blefvo dessa scener nagot af det herrligaste, som kan uppnås i den musikaliskt-dramatiska framställningen. 2 I samma min, som tiden för tillsättandet al kommitteen för representationsfrågans behandling nalkas, i samma min har man funnit ifvern hos ultrastidningarnma tilltaga, att söka motarbeta denna kommittes utväljande i liberal anda, och man har till och med direkt uttryckt sin förhoppning, att regeringen ej måtte lyssna till de liberala tidningarnas artiklar i detta ämne, under försäkran, alt sådant skulle vara en olycka för landet, att de sansades och upplystes opinion är helt annan än Aftonbladets och Allehandas m. m. Man kan naturligtvis lika litet neka den ene som den andre, att fritt yttra sina åsigter, att söka vinna Regeringen för desamma, och att anse dem identiska med det allmänna tänkesättets. Den enes ja och den andres nej stå i detta fall emot hvarandra, utan att det omedelbart kan afgöras hvilkendera har rätt. Imedlertid tro vi, att en fråga kan framställas, hvars besvarande kunde gifva något ljus i saken. Om det nemligen tillåtes oss suppositionsvis antaga, att H. M. Konungen, när denna sak förekommer i konseljen, behagade yttra den tankan, att Hans Maj:t, vid öfvervägande af vår närvarande sambhäillsställning, samt med erfarenheten såväl om riksdagarnas historia i allmänhet och representationsfrågans särskilda ställning i synnerhet, som af tänkesättet i landet inom de olika fördelningarna af de mnuvarande stånden, och sådant det visat sig öfvervägande bland de klasser, som derom uttryckt några önskningar, kommit till den öfvertygelsen, att endast en sådan vallag, hvarigenom full rättvisa skedde hvarje samhällsmedlem, kunde bringa denna reformfråga till en slutlig praktisk lösning för det allmännas båtnad; att denna lösning vore oförenlig med ståndsprincipens bibehållande och att fäderneslandets behof och fördel endast kunde tillfredsställas genom en liberal och på samfälda val grundad representationsrätt; om Hans Maj:t, på grund häraf, förklarade sig besluten såväl att tillsätta kommitten i denna riktning, som att framdeles med sin regering vilja fullfölja densamma; om Hans Maj:t derföre, med afseende på frågans vigt, uppmanade dem af sina rådgifvare, som delade denna mening, att följa och understödja honom, och de öfrige att aflägsna sig —; om — vi tala ju blott suppositionsvis — om, säga vi, Konungen ägde denna åsigt och funne tiden vara inne att icke vidare lemna rum för någon ovisshet derom, samt derjemte fordrade, att lika bestämdt och afgörande grundsatser skulle finnas hos hans rådgilvare; så bedje vi samtlige af de stationära kollegerne öppet svara, om de icke inom sig äro öfvertygade, alt ett sådant steg, långt ifrån alt försvaga regeringen och dess anseende, tvertom skulle, icke blott inom hela landet mötas af ett så ofantligt, ett så enthusiastiskt bifall, att ingen opinionsyttiing från folkets sida på lång tid dermed kunnat jemföras, utan äfven omvända mången, som ännu är tvetydig under afvaktan på tidens tecken, ja, kanske till och med sjelfva Posttidningen? och sålunda ansenligen underlätta reormens realiserande på den väg, hvilken i alla fal är den enda på hvilken den kan och skall framgå, blott med den skilnad, att regeringens ställning är helt olika i kraft och infly tande, om den bestämmer sig alt taga initiativet, än om den skulle fortfara. i en tveksamhet och ett jemkningssystem, hvaraf ingenting annat skall följa, än alt allt ännu en gång måste omgöras.