Aftonbladet – 14 januari 1846, sida 1

religiös känsla hos joiket, utan ett religiöst menighetslif. Och ett sådant gemensamhetslif vill man förvägra dem, hvilka hafva afsagt sig den romersk-katolska kyrkan och nn äfven skulle afsäga sig sin öfvertygelse, om de icke ville blifva hycklare? : Men de skola ju blifva tolererade. Jal tolerans — fördragsamhet — ordet stir såsom ett hån på sunda förnuftet, såsom en bespottelse på vårt årbundrades framsteg, qvar i våra lagar. Hvarföre vill då staten fördraga ett religiöst sällskap, men icke fullt berättiga. det i öfrigt likt alla andra? Äro dess grundsatser vådliga för staten? Aro de osedliga, brottsliga? Då är det ju en pligtförgätenhet af staten att fördraga det. Aro dess religiösa åsigter osanva? Saten eger ingen rimlig domsrätt deröfver. Men antagom att så vore och ati staten vore behörig domare i detta afseende; hvarföre fördrager den då osanningen? Nej, den måste då utrota denna med eld och svärd, såsom katolicismen i medeltiden gjorde det. Deruti var åtminstone konseqvens; men att fördraga och ändock icke fullt berättiga, det är en förnuftsvidri3 balfhet. Vår regering kan det till och med icke, efter sin egen förordniog af år 1805, hvaruti hon förbjudit hvarje församling, ja äfven hvarje privat församling af mera än 45 personer att samlas i religiöst ändamål, så vida den ej är en fullt berättigad kyrklig församling. Nej! M. H., ingen fördragsamhet, utan lika rätt för alla religiösa associationer; äro desse icke a! den art att de böra berättigas till trosöfning, så äro de lika oberättigade till att blifva tolererade. Men hvarför skyr man då en sådan grundsats af allmän religionsfrihet? Ligger deri verkligen någon fara för religionen? Eller en orättvisa mot kyrkan? Eller ett hinder för staten? Dessa frågor är det, som vi böra öfverväga. Religionsfriheten är så föga stridig med folkets sanna religiositet, att den snarare, på den högre graden af folkbildningens ståndpunkt, måste anses för ett hufvudvilkor för densamma. Kasten blott en blick på de länder, der ett absolut kyrkotvång råder. Hvilken förfärlig osedlighet råder ej der bland folket! Hvilken vantro, som der vet att förena de afskyvärdaste brott med en mekanisk fromhet! Hvilket allmänt försoffvingstillstånd hos massan och hvilken firdoid otro, hvilket hemligt religionshat ibland en stor del af de så. kallade bildade klasserna! Och om äfven i Tyskland så mycken klagau föres, på ena sidan öfver yttringarna af dyster religionsfanatism och nyväckta hierarkiska sträfvanden, på den andra öfver en fullkomlig likgiltighet i religiösa afseenden eller ock verkligt religions-fiendtliga sträfvanden; månne ej största skulden dertill bör sökas i vårt, om ock något genom protestantismen mildrade kyrktvång? Det är detta, som är och blifver tillflykten för vantro, fördom och prestvälde. Förgäfves sträfven j, mine herrar, förgäfves sträfva regeringarne emot hierarkiens tilltagsenhet och godtyckligheten. Sålänge j ieke lemnen åt landets innebyggare en utväg utur deras tvångsband, skolen j icke kunna uträtla någonting deremot. Det endast kan man utverka, och har redan utverkat, att en stor del af foket och säkerligen icke den sämsta, vänder sig ifrån kyrkan, och såsom det icke kan undgås, äfven ifrån religionen, samt till en del äfven blifver batfullt emot dessa. Och huru skulle det kunna blifva annorlunda? Om man en ging kommit att söndra sig från det religiösa förbunds grundsatser, i hvilket man genom lagar en gång tvingats alt förena sig; om man derföre icke kan i det finna sitt religiösa bebof tillfredsstädlt, men väl finner hvarje annan väg tillspärrad — måste icke då det religiösa fröet förtorka i vårt sinne och bortdö, och måste icke då, i kraftfulla själar, denna odrägliga inre tomhet inrymmas af en svår bitterhet? Kunnen j väl anse det vara bättre, att detta stora antal kristne, som blifvit genom sin bildning, sin uppfostran, sina tänkeoch lefnadssätt helt och hållet fremmande för det kyrkoförbund som de tillfälligt genom födseln kommit att tillhöra, fortfarande skola framhärda i en religlös vanvård, ja till och med drifvas till att intaga en fiendtlig ställning emot sjelfva religionen, än att tillåta dem, för tillfredsställandet af deras religiösa behof, att grundlägga en kyrklig gemenskap, sådan sem deras andliga utveckling den fordrar? Jag frågar alla dem, hvilka icke af sielfkärlek och herrsklystnad äro fiender till all frihet och äfven religionsfrihet, utan äfven tro sig böra, al redlig omsorg för religionen oeh sederna, träda emot den nuvarande rörelsen: kunna de inför Gud ansvara, om de med våld utstöta, på otrons ödeoch vildmarker, alla de tusende sinom tusende, hvilka vilja söka näring för sitt religiösa Lif i en af dem eftersträfvad gemenskap? Man ville ju endast gifva sanningen privilegium, men man bereder den blott derigenom hat. Hon behöfver intet sådant; hon har ett privilegium i sig sjelf, i den oemotståndliga makt som innebor i henne. Derföre låt henne blott sjelf bryta sin bana och gif åt anden frihet. Endast i denna frihet kan sann religiositet slå rot. Om det äfven skulle synas betänkligt för kyrkan, så ihågkommen att religionen står öfver kyrkan: heldre ingen kyrka än ingen religion! Men jag bestrider att nNnåcaNn den rinsgaste orätt derisenom