Aftonbladet – 14 januari 1846, sida 1

EE RRE——EEE— EE mm 4 före den förlorande delen sker någon orätt, Lizger då något större intrång derj, eller nå on större orättvisa, alt deras med:emmar kunna samlas i en tredje religiös gemenskap? Hvad man ock må anföra deremot, så kan det dock aldrig förnuftigtvis hafva legat i lagstiftarens plan eller vara rättsenligt, att för alltid och evigt faststäl!a, att de begge bestående bekännelserna allena skulle äga att upptaga alla statens medborgare. Huru kan väl. på det hela en kyrka hafva någon rätt öfver oss? Huru kan en sådan ägas längre än vi sjelfve frivilligt bekänna oss till densamma? Ja, om en kyrka rätt förstår silt eget intere-se, så måste det vara önskvärdt för henne sjelf att afsöndra från sig alla de medlemmar, hwvilka icke af öfvertygelse, utan blott för namnets skull, tillhöra henne. En tvungen religiös gemenskap är i sig sjelf en motsägelse, och den bär frö till upplösning i sitt: eget sköt. Alla dessa medlemmar, som blott med motvilja tillhöra en kyrka, bilda en upplösande, förstörande makt inom densamma, under det att de i en annan gemenskap, som de med öfvertygelse äro tillgifne, skulle verka befordrande Och uppbyggande. Frågen härom alla de nyaste företeelserna; frågen hela verldshistorien: öfverallt skolen j finna detta bestyrkt. Hvarie tvång, som en kyrka sjelf eller staten till hennes gynnande utöfvar, det må nu såsom i äldre tider vara genom inqvisition, genom eld och svird, eller såsom nu genom beröfvandet af medborgerliga rättigheter, och hvarjehanda förtryck och inskränkniovgar (ty orättvisan är densamma, endast graden deraf är olika), kan endast bereda åt kyrkan sjelf hat och fiendskap, och måste just derföre blifva största hindret för dess välgörande verksamhet. Den som derföre menar väl med kyrkans interesse och tror sig böra motverka religionsfriseten, han befioner sig antingen i en svår villfarelse, eller ock är kyrkans interesse för honom af samma betydelse som hierarkiens. Det är imedlertid företrädesvis statsmyndigbeten som tror att det är dess interesse alt motsätta sig den nya röreisen och religionsfrihetens gruadsats. Detta sker äfven nu, mer eller mindre, nästan öfverallt i Tysklard med en ängsligaet och en så illa dold ovilja, att om man icke kände den ovilkorliga motvilja för all väckelse och rörelse i offentliga lifvet, man lätt kunde komma på den tankan, att deruti skulle fisnas nåzon fördold fara för staten. I Tyskland har allt hvad som reserar och styrer, ända ned till den lägsta polisbetjenten, blott ett ändamil — lugn. Lugnet yrkar man med en passion, som förblindar vederbörande för alla det beståendes brister, och endast skådar något dåligt och förkastligt uti äfven de ädlaste bemödanden. Lugn, endast lugn vi!l man framtvinga, äfven om folklifvets ädlaste frön skola qväfvas och folkets sipne för allt bättre ända till öfvermått skall förbittras. Jag befarar, att dessa luga-förskaffare mest af alla slutligen framkalla den befarade oron: ty säkerligen skola de icke kunna senom någonting snarare uppmana den fruktada dimonen, än då de äfven vilja underirycka den vaknade frihetens ande på detsamma gebiet, der han är mäktigast och oöfvervinneligast: på religionens område. De mäktige hafva falskt beräknat sina krafter, då de af några lycklisa segrar öfver den uppspirande borgerliga friheten låtit förleda sig att försöka en ukadan tryckning på det religiösa frihetssinnet. Tysken fördrager i politiska saker mycket, för ordningens skull, som för honom öfverväger allt. Men ett relig:öst förtryck fördrager han icke; : det förbitirar bonom mycket och drifver honom tiil ett hirdnackadt motstånd, då all sannan liden oförrätt knappast förmår att sätta honom i rörelse. Ja! de som så väldigt sörja för lugnet, de må väl se sig före hvilken framtid de bereda. (Forts.) Äenenemonsesktn——— fran ———RR—— L Jet PT Am SK ee vän AR SE ARE