Aftonbladet – 13 januari 1846, sida 2

y1 Ulldla 055 nal CH leende ral uUucCaHa UU! dröfvelse så ogrundad? Gjorde väl den underj den stolta bilden af lejon här framstäl!da bördsoch prelatmakten annat vid dessa tillfällen i Sverige, än dess ståndsfränder hade gjort i Eng-l land?.... De värnade friheten, i dessa inbördes krig, men vunno visst icke bataljerna utan medelst i. den demokratiska massans armar, blod och! skattebidrag. Men vid delningen af rofvety — : den eröfrade friheten nämligen — blefvo de, som på eröfringen hade kostat mes!, emedan det ägde minst att. uppoffra, !ottlösa; !ejonet behöll. det ensamt,. Pet är alldeles som doktorn säger. . Doktor Fryxell påstår nu, att, alla de upp.: räknade välgerningarne oaktadt, är hatet emot: aristokratien (bär menas utan tvifvel adeln, ! eller som allmogen så betydelsefullt uttrycker sig, pherrarne) kanske bittrare här, än iniågot : annat Jand. Han tror sig dertill upptäcka två för Sverige enskilda orsaker. Den första skulle vara att svenska ofrelsestården aldrig varit afl adeln helt och hållet förtryckta,. Så var ej; förhållandet i andra länder,, der ofresestånj;den voro så djupt nedtryckta, att någon strid aldrig ens kom i fråga; att till och med de förtryckta gerom vana och häfd ofta ansågo psitt tillstånd vara det naturliga; så djupt, att de länge icke ens arade eller önskade någon! förändring deri, utan blott en mild utöfning af den gifna öfvermakten,. Den andra och ej minsta orsaken till svenska adelsbatety — säiger Doktorn — har varit svenska konungamaktens politik och den färg dennes förfäktare ve:plat gifva åtskilliga förhållanden,. — Likasom D:r Fryxell förut prisat tre adliga förmyndareregeringar, så nedsätter han, under utvooklin gen af detta thema, tre konungaregeringar: Karl IX:s, Karl XI:s och Gustaf HI:s. Den förstes började med en statsförändring, hviiken Doktor Fryxell kallar både de jure och d2 facto ett uppror, som ban började mot sin lagliga konungp ... ;På Arboga riksdag, heter det vidare, uppträdde Karl sjelt med en demagogs! vhela bitterhet mot adeln; men i bistorien om honom ,vidrör man alldeles icke, eller åtminpstone så lätt som möjligt, det upproriska i hans: förfarande mot konunger (Sigismund), det i.upprörande och olagliga vildet mot rådsher-: irarnal — Då granskningen af dessa påståeniden nödvändigt måste ingå i Professor Geijers svar, anföra vi dem blott här. — Förhålla2ndet vid Karl den elftes reduktion, säger D:r Fry!xell, är en ny telning af samma rot. Redan: Wasasönerna och den store Gustaf Adolf hade ibörjat bortgifva och försälja kronogods och skatteräntor och Kristina genom sitt slöseri och Karl Gustaf gerom sina krig voro i sjelfva verket de, som i grund förstörde Sveriges finanser ... Men hvem var det då, som bekom : dessa skänkta eller för Jågt pris sålda kronogods och kronorentor? Hvem annars, än de som innehade dem vid reduktionen? Hvem, utom adeln?... Från den och på monarkerna, söker likväl Doktorn vältra skulden. Om bhäfdtecknaren och ofrelsestånden ha en annan åsigt, loch man vill härleda detta från hat, så är det ändå kanske mindre träffadt af Förf. att ställa detta i sammanhang med d.mokratiens förimenta omsorg att icke säga oartiga sanningar, :åt Karl XI. Så lånzväga behöfver det bittra omdömets källa ej sökas. Huru har man t. ex. i alla tider ansett och huru anser man ännu Istösarens — och den rikes men för tillället penningförlägnes — så kallade vänner, när de passa på tillfälle att för intet eller för vrakpris åtkomma den lättsinniges eller förlägnes egendom? Doktor Fryxell slutar sina framställningar om adelns förtjenster i afseende på friheten medi följande högst märkliga framställning: Två gånger har svenska folket blivit med bundna i händer och tillstoppad mun lagådt under suveränitetens ok, nemligen af Karl den elfte och Gustaf den tredje. Båda gångerna var det adeln, som Isträfvade mot envåldsmagten. Båda gångerna var idet orälse ständen, som framräckte händerna att lbindas och munnen att tillstoppas. och som tvungo ladeln att göra på samma sätt. Vi känna ock den Igrynvälling, för hvilken ofrälse stånden båda gångerna sålde förstfödslorätten af Sveriges frihet. i Folksmicker var sockret, adelshat var pepparn på lanrättningen. Dess piece de resistance var, första lgången reduktionen, — vä!an, det kunde något löna mödan, ursäkta förnedringen! — men andra Igången! Vi känna benet, som kastades. — Dessa suveränitets-experimenter blefvo emedlertid, under loskick!iga efterträdare på tronen, båda gångerna Tför Sverge ganska dyra. Första gången kostade Idet herraväldet i norden jemte Liffiand, Estiand Joch Ingermanland; andra gången betaltes det med Finnland. Dessa svenska nationens båda träldomstider och båda dess största yttre förluster hafva konungamagten och ofrä!se stånden på sina samvetes: de och ingen annan; det är ovedersägligt, fast hittills outsagzdt. Man har antingen för litet besinnat denna sanning; eller ock för mycket beÅsinnat sig vid dess uttalande. Det är också vida lättare att slå sig till riddare på den redan försvajgade, vanmägtliga aristokratien. Men om denna sednare hide gjort sig skyldig till någonting sådant som båda dessa förhållanden, hvilket störtregn af I bittra förebråelser skulle man icke hafva utgjutii Tlöfver ständet, dess safsinne och förderfliga inflyltande på fäderneslandet m.m. Men nu! — nu Thar man !åtit det mörka molnet tåga förbi under Ttystnad, och utan att en enda droppe blifvit fälld. I Hvarföre? Jo det tågade öfver kunglighetens och I demokraiiens fredlysta fält. ) Det är interessant att i en skrift, af den pe