Aftonbladet – 13 januari 1846, sida 2

) Vi medgifva gerna, att detta adelns motstånd, detta dess envisa försvarande af enskilda fördelar ofta inneburit ståndsegennytta och orättvisa. Men innan ofrälse stånden deröfver fälla en hård fördömelse, må de besinna språken, som säga: eder hafver ingen ännu frestelse påkommit, den icke mensklig är: beden, att j icke fallen ul frestelse! Begäret att eröfra eller behålla en enskild i bokstafven laglig, om än till grundsatsen orättvis fördel, är en icke lätt frestelse. Man saknar ej anledningar att gissa, huru de andra stånden skulle i samma omständigheter förhålla sig. Presterskapet må betänka katolska hierarkiens bragder, samt huru biskop Rudbeckius och hans anhang tillintetgjorde Gustaf Adolfs och Axel Oxenstjernss försök, att böja den andeliga magten under det konungsliga och derigenom gifva enhet och sammanhang åt det hela. Och borgareståndet! Dess handtverkare må tänka på skråordningarna; dess köpmän på de förordade låga tullumgälderna; fabrikörerna på prohibitivsystemet. Och bondeståndet! t. ex, på försöken 1841—1844, att genom en ny representation tillrycka åt sig nästan ensimt hela representationsmäagten; ett försök, som i ensidighet och ståndsegennytta kan fullt ut mäta sig med de flesta af de orättvisor, för hvilka man så bittert anklagar förra tiders adet