Aftonbladet – 13 januari 1846, sida 1

blifvit en tilldrazelse, som haft till följd att millioner kommit till sansning och medvetande af att de, med sina religiösa åsigtet och öfvertygelse, icke längre stå på kyrkans grund. Men det behöfdes bott detta medvetande, för att uppfylla alla dem, hvilka stodo på denna ståndpunkt och hos hvilka allt religiöst interesse icke helt och hållet utslockaat, med blygsel öfver det hyckleri som ligger i ett sådant skenförbund, och tillika för alt hos dem väcka önskningen att tillhöra en religiös gemenskap, till hvilken de kunde bekänna sig af hela sin öfvertygelse, samt finna ett efterlähgtadt tillfredsstöllande af sina religiösa behof. Hirtill vår likväl för de flesta den evargeliska kyrkan, sådan den nu är, icke fullt motsvarande. Dels kunde dess Cultus icke tillfredsställa deras önskningar; dels syntes dess kyrkliga organisation, (kyrkoförfattningen) icke motsvara tidens fordringar; och bufvudsakligen torde de, inom den kyrkan i strid ännu liggande frågor, angående bekännelseskrifternas förbindande krait hinji drat och förbjudit dem, att med samvetsgrannhet och sanningstrohet ansluta sig till den-l samma. Så blef för det stora antalet af dem, hvilka af religiös öfvertygelse icke längre tillhörde den romersk-katholska kyrkan, och likväl icke kunde med full öfvertygelse ingå i det nu bestående evangeliska förbundet, ingenting annat öfrigt än att sammanträda såsom en ny l: kyrklig menighet, så vida de icke skulle fortfarande förblifva utan alla religiösa förbindelser. Till en början bildade sig föreningar; de mest l beslutne förklarade sig ulträda ur romersktkatholska kyrkan; de förenade sig till gemensam gudstjenst, ordnade sitt förbund, och på l: detta sätt uppstodo öfverallt menicheter, större och mindre. Så synes det att kyrkliga lifvet på en naturenlig väg, utan ringaste störande af de offentliga förhållandena, ville gå fram till en efterhand skeende, tidsenlig omb:ldning, och alla vänner af ett sansadt framskridande glädde sig öfver den väg man dertill valt. : Då uppträdde på en gång Regeringarne häm-: mande i denna väg hindrade genom sina nfakt: språk sakernas stilla. gång, uppretade sinnena och framkallade en djup förbittring i en strid, i hvilken all sådan, tå alla tider, visat sig den : farligaste. Regeringarnes ställning emot denna l: tids-rörelse hav väl varit olika; men nästan öf! verallt, så snart den vunnit någon betydelse, hafva de visat sig mer eller mindre fiend lige. De flesta af de stater, som icke rent af genom l sådana maktspråk undertryckte densamma, sök-! te att försvåra den genom hvarjehanda smärre l4 hinder och inskränkningar. Till dessa hörer äfven Baden. Man lörbjuder väl icke tysk-! katholska troslärorna; man vill icke antastain-!: nevånarnes samversfrihet; man förbjuder dem! blott att håfla offentlig gudstjenst, hvilket dock är tillåtet sjelfva Judarne.. Emot deras en-!s skilda gudstjenst vill man icke ifra, men man l! vägrar deras andlige inträde till densamma, un-t der det man förbjuder fremmande religionslä-! rare att, på limphg ort, tala till sina trosförvandter; man tvingar dem att, derest de vilja : meddela sig med desse, göra det medelst talle vid måltider och dryckeslag, och man gör sedan e till en förbrytelse, alt de på detta — det enda lör dem möjliga sält — drifva på en reform, i sedan man förbjudit dem de värdigare stäl!ena fi dertill, kyrkan och predikstolen. Man vill icke d hindra tysk-katholikerna att enski dt företagad sakramentala handlngar; men man vill ickelv nedgifva, att deras dop och vigsel medföra lazt ig verkan, såsom i andra kyrkor; man sätter ! cke folket i fängelse. eller i bann, men man l frågasätter delvis deras medborgerliga rättigheer, åtminstone vill man icke tillförsäkra dem lesamma; man låter Professor Schreiber icke vålla sina föreläsningar, qvarbåller alla statens ;mbetsmän i ovisshet om de icke komma att örlora sina embeten, derest de i enlighet med g ina samveten, skulle ingå uti den nya kyrkan, n ). Se V. s ee M rf: Men, M. H.! är då icke genom allt detta : Badiska folkets religionsfrihet ifrågasatt? Vill : letta icke säga, att alla Badens innevånare,,; å vida de ej vilja gifva till pris sina medborerliga rättigheter, och icke vilja alsäga sig åtjutandet af en kyrklig ordning och offentlig udstjenst, måste för alltid vara bundne vid en f de begge nu bestående statskyrkorna, äfven m i dessa sådana grundsatser och rigtningar litva herrskande, som voro snörrätt stridande mot folkets öfvertygelse? Och hvar är då vår eligions-frihet, om vi nödgas tillhöra en kyrka ch åtminstone deltaga i åtskilligt af en gudsjenst, låta dess andliga tjenare meddela våra arn religionsundervisning, samt direkt och inFi irekt medverka till: dess. befordrande, huru lat rycket ock vår öfvertygelse kan vara stridan-na e deremot? Hvad är väl samvesfrihet, utan pr ittighet, att äfven i det yttre bestyrka sin öfer ertygelse? Hvad är religionsfrihet, utan rät-Jal ghet till offentlig bekännelse och association? de ej, här handlar det i sanning om mera, än llac lott om de välgrundade besvären af en ny so ristlig menighet, öfver det emot densamma utva vade förtryck; här är fråga om enhvar af våm: landsmäns heliga rätt. Icke endast för att losl la till förmån för den ny-katholska rörelsen, Jafc uru jag anser mig böra i den skåda fram-se! ädandet af ett tidens välberättisade madwuva fö, lä re