Aftonbladet – 13 januari 1846, sida 1

EU Ag FF R4FS ART SARAS FET UVA R FORSEAA fär Den, Re åke BROMMA g, samt i haset A4 58 vid Röda Slussgatan. —m www mmvmummv iv —————L gions-friheten. Intet annat folk bar kämpat med så svåra up,offringar och så stor ståndak tuighet för sin tro och sin samvetsfrihet, soms det tyska, emedan hos intet annat innerligheten af det religiösa lifvet är så djupt, så utmärkande, som hos detta folk. Men den långa striden är icke ännu utkämpad; dess mål icke ännu uppnådt. I den blodiga stridens tid, ifrån Reformationens början till Westpbaliska freden, tillkämpade man väl rättigheten åt de nya kyrkorna, men icke folkets rätt till fri trosbekännelse. Undersåtarne betraktadessåsom lika mycket själsegne som lif-egoe; berrskarne reformerade eller katholicerade allt efter behag. Statskyrkodömet hade efterträdt Påfvedömet. Ailldeies liksom förut kyrkan, utöfvade nu regeringarne samvetsstvånget. Ett framsteg var väl gjordt: genom denna maktens sönderdelning, ty det kunde ej undgås, att den friare anden än på ena; än på andra stället skulle finna en utväg; men frihet var det dock icke. Den westphaliska freden ändrade ingenting deri. Dess 7:de Artikel understödde tvärtom herrskarnes anspråk uppå, att godtyckligt bestämma sina undersåtares reiigionsöning. Om religionsoch samvetsfrihet blef väl mycket taladt, men i verkligheten blefvo de katholska, lutherska och reformerta kyrkorna i Tyskland mono ;o!iserade och Tysklands innevånare blefvo förd-lta på dem; Större eröfringar än svärdet bar efierhand upplysniogen vunnit. Förbundsakteas N 46 synes hafva kommit till stånd i ett lyekligt ögonblick; dena kan enligt sin ordalydelse förklaras, på det liberalaste sätt. Det är blott skada, att det går med den som med alla andra nämnde akts, för friheten gynnsamma, stadganden. De som innehafva makten tyda den helt annorluuda, eller tyda den al!s icke, utan låta den: stå på papperet och göra hvad de vilja. Dett bevisas af hvad som skett i Österrike, Badeny Kurhessen ock nästan öfverallt i hela Tyskland. På samma särt förhäller det sig med bestämmelserna i våra statsgrundlagar här i Baden. I det så kallade kyrko-ediktet af 4805 kommer ej längre i fråga om tolererade religiösa säll-skaper, bredvid de monopahserade, och. statsförfattningens stadganden i SS 9, 48, 49, 357. är åtminstone möjliga att gifva en olika tyduing. Huru skulle eljest regeringen kunna trö sig berättigad till sådana inskränkningar och åtgärder emot tysk-katolikerna? Sanningen är; att man vid vår författnings affattande lika Htet som vid förbundsförfattoingens, hade någon tanka på en ny kyrka, utom de nu bestående; och att således, vid de pu inträdda förändrade (örhåliandea en förändring -eller en authentik förklaring af de nämnde grundlagsstadgandenerordras, om icke sakerna skola fortfara att vasa i strid: till gemensam skada för de nya memgheterna och för religionsfriheten. Anta som nu ett fall: om ea tysk-katolik skulle blifva vald till deputerad, hvilka tvister med regeringen skulle sådaat icke medföra? Och skulle icxe kanske här en majoritet erkänna honom, en annan möjligen förvägra honom inträde i kammaren? Då statsförfattningens stiftare påtagligen icke hade för ögonen någon ny kyrklig gemenskap, så kan man hvarken säga, alt författoingen uttalat något som berättigar en sådan att uppstå i bredd med de b:stående, eller at den förbjudit sådant. Iadifferentismens ud åtnöjde sig med denna obestämdhet; der intet intresse -fiunes för religionen, der finnes cke heller ett sådant för religionsfrihet. För ie likgiltiga voro de gamla förhållandena alldeles ej besvärliga; tro kan en hvar, hvad han vill; eller ock alldeles intet; derifrån kn ingen tag, till ocY med ingen inqvisition hindra honom. Att gå i kyrkan och att taga delikyrkliga handlingar, derti!ll är man icke tvungen utan i ganska få fall, alltsom man self behasar. För den som icke har något religiöst behof att tillfredsställa, finnes således redan tillräcklig frihet, och deraf kan man fatta hvarföre så länge intet tal varit derom. Detta ligser väl i den hos oss gällande grundsatsen, att man endast till namnet -bebölver tillhöra en af statskyrkorna, man må nu sedan stå i huru stor motsägelse som heldst med dess läror eller srundsatser: ett djupt förnedrande hyckleri i vårt offentliga lif, men som föga rönes, så inge man öfverhufvud föga bekymrar sig om: eligiösa saker. (Forts.) etttsatttettatiuatatatinndataaaa—Å-— OM ARISTOKRATFÖRDÖMANDET I SVEN-