Aftonbladet – 2 januari 1846, sida 3

-bemödande, icke att framkalla revolutionen geinom frihetens kränkande och undertryckande, 5 lutan att göra den onödig och omöjlig, genom HN beredande af en fredlig seger åt friheten, d. ; Vv. s. alt medelst det allvarligaste yrkande af ;Jen snar utveckling, på den fredliga vägen, föIrekomma beträdandet af den, eljest oundvikliga, ;sIder våld användes. Detta är framförallt bufI vuduppgiften för en samvetsfull, förståndig reI geringspolitik. Utan den är, allt bemödande I hos medborgarena fåfängt. Men mot denna huf vuduppgilt svarar, efter min öfvertygelse, icke Iden närvarande statsförvaltningen på många orIter i Tyskland, icke heller vår. Icke som sig I borde, ett ärligt och tillitsfullt uppfyllande a! l rättvisans fordringar och en naturlig utveckling af ett fritt folklif, utan ett mot friheten och I frisinnigheten fiendtligt och misstroget, lagstridigt och reaktionärt undertryckande af redan Igenom lag stadgade, besvurna rättigheter — se der, dess värre, den vanligaste principen för Iden nuvarande regeringspolitiken. Krig mot sanningen, polisgodtycke och jesuitism synas Iträda i förbund med en bankrutt gudomlig rätt och en föråldrad bördsdespoti. Äfven i vårt goda Baden, som fordom prisade sig 1yckligt att stå framför det öfriga fäderneslandet i en tidserlig utveckling, synes man ej kunna nog skynda, att äfven kasta vir lilla egendom i den stora konkursmassan efter stabilitetsprincipens bankrutt. På sådant sätt undergräfver förvaltningspolitiken på ett ännu vådligare sätt thronen och den offentliga moralen, än friheten. Den förstör det offentliga förtroendet och retar till inbördes krig, revolution och trohetsbrott, den botar till och med nationens yttre säkerhet och. fred. Ty hvilketdera bör man antaga, att våra grannar, Ilystna efter de tyska gränsprövinserna och efter inblandning i Tysklands angelägonheter, skola uppmuntras till förderfliga planer och företag mot oss, eller afskräckas derifrån, när de förmärka den inre jäsningen och obelåtenheten hos nationen och vägrandet af all den rätt till ära och fribet, som införlifvandet med Frankrike tillfört Elsasserne; när de se att man för-: följer och bestrider till och med dens rätt till frihet, för hvilken Rhenländerna ha ett sådant införlifvande att tacka, och som under den trettioåriga återföreningen med Tyskland utgjort deras högsta stolthet och ett föremål för det öfriga Tysklands afund. Skall jag lemna Er några särskildta exempel för denna allmänna skildring? Skall jag tala om det tyska förbundet? J veten alla hvad det blifvit af dess artiklar öfver de särskilda staternas sjelfständighet, öf: ver den allmänna tyska borgarerätten, öfver. de allmänna fria statsförfattningarne och deras lifselement, tryckfriheten, samt öfver den forntyska lagskipningens oa!hängighet. Jag vill hör blott erinra om alla, offentliga och hemliga, alldeles motsatta, definitiva, eller numer ett f.erdedels sekel gamla, provisoriska författnin-. gar, och om alla de klagorop, som påhvarje. landtdag allthittills blifvit öfver dem upphäfna. Och betrakta vi de inre statsrättliga förbållanden: hvad har man väl i tillämpningen, äfven! inom lagbundna stater, gjort af alla fria men-! niskors och medborgares eviga och oförytter-! liga rättigheter; af de, utomdess i våra besvurna, grundlagar uttryckligen sanktionerade ursprung-; liga rättigheter till frihet, sanning, religion, person, associationsoch petitionsrält? Aro de icke genom grundlagsvidriga förordningar och än mer: genom ett gränslöst, dagligen sig förnyande polisgodtycke, rent af tillintetg orda, ja förvandlade till sin motsats! Och der man icke alldeles betagit oss dem, hafva de, enligt de dagliga förordningarne af administratift och polisgodtycke, samt genom lagskipningens beroende, snarare karakteren af en osäker nådeförläning,! än af en helig, okränkbar borgarerätt. Och det, som är betänkligast, detta bottenlösa godtycke l, och rättvisans vägrande stiga i samma mån, som behofvet af sanning och frihet hos medborgarena tillväxer och som de bittrare känna kränkningen och missdådet i sanningens och rättvisans offentliga undertryckande. Representanternas eller ständernas grundlagliga rättigheter blifva i Tyskland, i trots af all historisk och förnuftig rätt, antingen vägrade och genom undertryckande af deras lifselement, tryckfriheten, förvandlade till ett bedrägeri mot folket eller ock deras oupphörligt upprepade, underdånigaste och ödmjukaste böner om skydd för tryckfrihetens grundlagliga rättigheter, för personliga friheten och associationsfriheten, hånade genom nya och värre kränkningar. För Er alla, M. H., äro en mängd facta till bevis för dessa sanningar öfvernog bekanta, än genom er egen erfarenhet, än genom tryckta eller muntliga meddelanden. Under loppet af denna landdags särskilda förhandlingar skola flera dylika blifva framdragne. Jag vill derföre blott dröja något vid ett par hufvudpunkter, och till en början vid den första och väsendtligaste af alla politiska rättigheter, tryckfriheten. Det är Er alla bekant, att förbundsaktens 18:e och stats-: författningens 14:e artikel stadga tryckfrihet, äfvensom att i enlighet med dem och genom samverkan af alla tre faktorerna för vår lag stiftning tryckfrihetslagen af den 28 December 4831 tillvägabragts; och att till och med vår regering, emot pluraliteten af förbundsförsamlingen städsa försvarade denna lags fullkomliga