Aftonbladet – 2 januari 1846, sida 3

mälde lag, aldrig kunnat blifva afständerna för grundlagsenlig erkänd, men att till och med denna förordning enligt innehållet, så väl som enligt regeringens uttryckliga förklaring, blott så vida ville inskränka tryckfriheten genom censur, att denna blott ägde utstryka verkliga förbrytelser och tydliga angrepp mot förbundsstaternas och deras regeringars värdighet. Nå väl, M. H., så sannt som tryckfriheten här aldrig blifvit upphäfd och ministeren icke en gång kan uppgifva en skengrund för dess inskränkning genom censurn, så sannt qvarstår ock ännu denna rest af vår författnings vigtigsste beståndsdel. Vår minister och samtlige stätsembetsmän hafva besvurit statsförfattningen och alla författningsenliga lagar och äro enligt 7 Spersonligen ansvarige för deras noggranva efterföljd. Ar det icke nu en solklar kränkning af fvåra besvurna författningar och. författningseden,. då tryckfriheten inskränkes genom censur eller en sådan kränkning fördrages? Till och med ministeren lät aftvinga sig ett erkännande af denna klara sannivg, genom den oförgätlige Rottecks sista motion om återförande af något rättsförhållande inom tryckfriheten, och til! följe hvaraf ministeren : ödgades lofva, att genom en instruktion återförvisa censurn inom sina gränser samt i en sådan åtminstone i det visendtligaste uppställde nyssnämnde hufvudsynpunkter. Men hur denna censurinstruktion handhafves, derom vittnar en skrift af en ärans man, öfverrättsadvokaten v. Struve, i hans handlingar öfver censur och polis. Ofverallt gränslöst godtycke och förtrampande af de heligaste rättigheter och smälek mot skriftställaren, denne aktade organ för tyska folkandan. Väl hav ministören tilläfventyrs nödgats erkänna nio tiondelar af censurstreckarne såsom giundade, men det oaktadt låter man censorn sitta qvar. Talaren framdrog här flera exempel på regeringens fiendtlighet mot yttrandefriheten, och bland annat det, att ministeren fråntagit den frisinnade Mannheimer-journalen rättigheten att intaga annonser, men deremot gynnat det jesuitiska Mannbeimer Morgenblatt. Och icke nog, sade han, att man sätter censurstreck, man förbiuder till och med att låta dem synas för allmänheten. Vidare vidrörde talaren bokförbuden, och deribland bwuledes man förböd en viss bokhandels alla förlager, utan afseende på. förlagsartiklarnes innehåll, äfvensom böcker af mer än 20 ark. Slutligen beskyllde han, med afseende på detta ämne, badiska gesandten vid förbundsdägen, att han upphetsat en främmande regering mot dem, som tillhöra badiska staten. Talaren öfvergick derefter till frågan om personliga friheten och associationsrätten. (Slutet följer.) KENTA TITT SA