Aftonbladet – 2 januari 1846, sida 3

och dermed jemför tyska regeringarnes uppfattning af samma folks åsigter och språk: man ser nemligen då, att dessa båda makter en lång tid bortåt gått åt alldeles motsatta håll, och -Jatt det händt tyska regeringarne hvad en gång -hände en ståtlig men något döf tambourmajor, -Isom en lång stund gått kråmande och sqvadrone,Irat med batongen, neml. att när han vände sig .Jom, för att kommendera halt, så fann han mu;Isiken inne på en annan gata och sig sjelf i 1Cten för ett litet följe af slödder. Samma upptäckt kunna tyska regeringarne göra af WelcJkers tal och det stora bifall det vunnit; ty huru passar detta ihop med den underdånighet och patriarkalism, som regeringarne lagt till grund för styrelseformen i de tyska staIterna? s I Welcker började sitt tal genom andragande Iaf följande motion: Att en kommission yutnämnes, för alt uppgöra förslag till en adress till H. K. H. Storhertigen, i hvilken uppmärksåmheten på et lämpligt sätt fästes på farorna af det hittills följda ministeriella system och på nödvändigheten af att fullständigt förverkliga och gifva skydd åt medborgarnes alla grundlagsenliga rättigheter., I inledningen till det tal, hvarmed hr Welcker. motiverade detta förslag, anmärkte han, att kamrarne började sina arbeten i en högst orolig och betydelsefull tid, som måhända har vigtiga händelser i sitt sköte. Denna utomordentliga tid medförde också särskilda oeftergifliga pligter och rättfärdigade den motion, talaren framställt. Den formella rättigheten att ingå med en adress till storhertigen, fann talaren grundad i 75 8 af grundlagen och 67 och 68 S af kammarens reglemente. Hittills hade denna rättighet alltid blifvit begagnad då stor-; hertigen i egen person öppnat kamrarnes session; imedlertid vore den icke inskränkt till detta fall, och man hade städse förvarat densamma åt sig äfven då landtdagen öppnats genom en kommissarie å storbertigens vägnar. Men i närvarande fall vore utöfvandet af denna rättighet särdeles af behofvet påkallad, emedan den kammaren, som utgjordes af folkets representanter, borde i omedelbara och otvetydiga uttryck men tillika i mildare form än den af anklagelse eller besvär inför thronen uttala sin öfvertygelse och sina önskningar i afseende på! statsförvaltningen, utan att det första kammarens instämmande och pir visst sätt förmynderskap behöfde ifrågakomma, som enligt 67 af grundlagen måste äga rum då besvär eller anklagelser framställas. Tidsförhållanderne voro utomordentligt vigtiga och betänkliga, och den Badiska statsförvaltningens hittills följda gång icke motsvarande folkets och thronens säkerhet. Man kunde visserligen invända, att det ännu icke stod allravärst till i Baden; men detta medeltillstånd motsvarade icke tidsförbållanderna, hvilka fordrade bestämdhet. Man kunde vidare invända, att en adress, som upp-! manade till vördnadsbetygelse, då man likväl hade skäl att besvära sig öfver systemet i statsförvaltningen, vore olämplig. Men härtill kunde svaras, att man mest hedrade fursten derigenom att man sade honom sanningen, och hos honom förutsatte viljan att efter bästa insigt befordra statens väl. Talaren öfvergick nu till en framställning af sin åsigt om förhållandernes i Baden egna vigt och svårighet. Sedan ett halft århundrade — sade han — hade en ny utvecklingsperiod inträdt för de civiliserade folken i Europa och jemte denna en genomgripande strid om grundsatser. De skulle och ville öfvergå från ynglingaåldern tilll! mannaåldern, från patriarkaliska, feodala, -theokratiska och despotiska styrelseformer till all-l. männa, fria, statsborgerliga; representativa för-: fattningar. Nästan alla andra folk hade redan, l: och de fleste genom blodiga strider och revo-!: lutioner, segerrikt tillkämpat sig den nya stats-4 borgerliga friheten. För det tyska folket hadels slutligen äfven, det kände och insågo alla Ty-! skar, den afgörande tidpunkten nalkats. Ingen l! förståndig man frågade nu mera sig sjelf om den stora tyska nationen, i kraft af sin fordna !! historia, silt läge och sin bildning den civilise-! rade verldens medelpunkt, ensam skulle förblifva utesluten från den tidsoch naturenligal! utvecklingen, från folkfriheten, från de öfriga ll folkens högsta ära, högsta lycka och starkaste kraft. Man frågar sig icke mer om dessa godal ting skola uppnås; eller om de skola förvand-it las i ett förhatligt, ja föraktadt, despotiskt till-s stånd eller i ett naturvidrigt bildningens ur-lf G 6 I J l ( 6 j j ET FFX artande, lik de olyckliga, fördömda i Dantes hellfvete, som sväfva mellan himlen och afgrunden, och som derföre skall blifva de öfriga folken till byte. Nej, denna fråga är redan på ett afgörande sätt besvarad af den storanationens, på alla kanter dagligen mer uppklarnade medvetande, af dess med hvar dag bättre insedda behof, af dess dagligen alltmer vaknade kraft. Man hatar icke mer, man föraktar alla de der romantiska, fantastiska eller lespotiska teorier om en gudomligt despotisk herrerätt, de der ändlösa stillståendesellerl tillbakaskridandes-, feodalitetseller reaktions-ls teorier, med all deras ridderdöme, jesuitdömel: och deras despotiska förmynderskap: och polis-. godtycke. Och de: måste alltid blifva förhatli-: ER mn AA Jans tg LA ff dan nån dot val nadall