Aftonbladet – 30 december 1846, sida 1

EV VV TT SSE nns nn en redan hufvudlös id, dels, om någon slags afrättning verkligen gått för sig, lärer förhållandet blott dertill förändrats, att den envisa pålningssjälen nu spökar på södra ändan af torget, samt att den kommitterade byggmästareförmågan söker med alla medel der sin jordfästelse, ehuru hög befallning kommit, såsom vi ofvan nämnt, att den skall åter röra sig ibland oss, och försöka att bättre än tillförene taga kunskap om hufvudstadens länge smutsbehöljda perla, Helgeandsholmen. Att till full lydnad besvärja de onda andarne på torget, är ingen lätt sak, och insändaren handlar ej nog oförsigtigt, för att åtaga sig det. Han skall likväl med fortfarande upplysningar och ytterligare besked om den platsens otjenlighet, än vidare tillhandagå, för att så ännu en gång söka betäcka nationalmuseum emot det halstarriga sinnet. Detta är dock icke allt hvad som nu fordras. Man har i ett par tidningar, vare sig i öfverintendentsembetets egna ärender, eller annars med full oefterrättlighet, försökt att omskrufva allmänhetens tanka rörande Helgeandsholmens förträfflighet till tomt för konstens tempel. Pratet är visserligen enfaldigt, men en möjlighet kunde det vara, att man lyckades i någon mån missleda med de tomma ljuden, i fall det sagda lemnades utan genmäle. Det skall derföre, innan vi sluta, blifva upptaget och punkt för punkt vederlazdt. Angelägnast af allt anser dock insändaren det vara, tt frågan i allmänhet: hvilken ort inom hufvudstaden må, med afseende på de besökande, blifva för ett nationalmuseum den lämpligaste och rätta — en fråga, som helt säkert icke är den minst vigtiga bland de många allvarsamma, hvilka landet gör sig rörande denna byggnad — så utredes, att hvar och en, som vill, kan till hela dess vidd fatta den; ty i densamma ligger, efter insändarens innerligaste öfvertygelse, ej mindre än lif eller död för konstsamlingarnes inverkan på hufvudstadens och nationens bildning. Också är det i första rummet på det allrahögsta att önska, och lyckligtvis rätt säkert att hoppas, det höga vederbörande måtte välvilligt besinna, att vid det nu till anläggande förekommande nationalmuseum, likasom vid monumentala byggnader i allmänhet, fördelarna eller olägenheterna för dagen, al läget, blifva seklers fördelar eller olägenheter, samt att följaktligen valet af plats måste medföra så mycket godt eller så mycket ondt, så långt pris eller så mycken fördömelse, det ämnet väl förtjenar annorlunda behandlas, än att låta ögonblickets nycker komma i vågskålen, eller fladdrande, insvepande ord, hvilka, om de än för tillfället skulle lyckas, genom en skef ämnets behardling, att slutligen uttråka allmänheten, och göra den till utseendet liknöjd, dtovk teRe aunurflunda sköt. förmå att öfvervinna henne, än att hon kan Jugut öfverlemna sin domsrätt åt kommande led, och vittnesbörden åt häfderne. Olyckligtvis, eller nu till lycka, kan insändaren i detta fall tala med exempel. Vi ega nemligen en spegel, ej långt bort, af hvad det vill säga att lägga en monumental, en stor och kostsam och till visst mål bestämd byggnad aflägse, eller på sidan om sin verkningskrets. En insändare, i Af:onbladet JV 229, af artikeln Nationalmusei-byggnaden sedd från en annan sidan, uti hvilken artikel finnas många skarpa sanningar blandade med skämt och fria fantasier, har, efter en fri fantasi om musei förflyttande till garnisonssjukhuset å Kungsholmen, — om hvilken vi längre fram få tillfälle att yttra vår tanke; — ställt till allmänheten följande, beklagligen lika sanna som bittra ord: Men, skall man genast svara: hvart skola då garnisonens sjuka taga vägen? Saken är verkligen betänklig. Desse skulle då beröfvas nöjet, att, plågade och döende, få släpas genom halfva staden i köld och hetta, och de åtta man, som nu användas till hvar e sjuk kamrats transporterande, samt den skjukparad, som kommenderas utom Kungsholmstullen vid hvarje soldats begrafning — och de äro ej så få — mista denna angenäma motion. Tillägga vi, att från garnisonskassernerne till leras sjukhus, för dem uteslutande byggdt, är Esk