Aftonbladet – 30 december 1846, sida 1

skymt af förändring. Hon var lycklig i sin ovetenhet och yster och hängifven i sin lycka. Susanna hade förtärt en middagsmåltid, som bragt Gilbert till att sucka, så litet öfverensstämmande var den med hans begrepp om ett fint qvinligt väsens sätt att dinera. Susanna kastade sig på soffan och föll i sömn. Efter att hafva tillbragt en stund i ostörd hvila, blef hon väckt till medvetande-af Gilberts stämma. Han talade till sin onkel — den stygga gam!a onkeln! Hvarföre hade han kommit att med sina griller och nycker förstöra-deras lycka? Plötsligt fattade hennes sinnen meningen af det som talades, och hon låg tyst liksom träffad af ett våldsamt slag. Oakel, fräls mig från detta elände, eller jag tar lifvet af mig sade Gilbert i en häftig och förtviflad ton. Gilbert, lugna dig! Jag har uthärdat denna förskräckliga månad utan att låta henne märka mina känslor, men jag står icke ut med det längre. Jag ville icke gerna såra henne, ty skulden är ju icke hennes! Hon rår icke för, att bon är rå, ouppfostrad, simpel, och det är ej heller min skuld, alt jag icke längre kan uthärda hennes sällskap. Då du gifte dig med henne, uppoffrade du dig sjelf, men du gjorde det som en man af ära; det bör trösta dig. pJag sträfvar af alla krafter att fiona mig deruti, och att icke ångra hvad jag har gjort, men denna kamp drifver mig till föriviflan. Hon kan icke yttra ett ord utan att röja sin okunnigbet och dumhet, och ack, bista onkel, ni har i dessa hänseenden skärat bort mig. Hvar är Susanna nu?