Aftonbladet – 30 december 1846, sida 1

(Insändt.) OM NATIONALMUSEUM OCH NÅGOT OM BYGGNADSKONSTEN I SVERIGE. VI. (Forts. fr. gårdagsbl.) Här i hufvudstaden hörer man ej sällan klagas att det blåser genom väggarne på de nya stenhusen; se på arbetet noga under det byggnaderna uppföras och innan de afrappas, och lätt skall hvar och en skönja huru vinden der hittar fram. Men hvarföre allt detta oskick och dessa underslef? Derföre, att dels sparar entreprenören materialier och tid, samt behöfver ej kunniga arbetare vid sådana eländiga väggars uppförande, dels äro de öppna fogarne ett knep, för att få rappning af odugligt murbruk att fastna qvar på huset för någon tid, ty rappningsputsen går på delta sätt med hakar in i de tomma murfogarne, och hänger på dem. Läsaren fianer väl nu hvarföre nybyggnaderne här i staden gemenligen se sig om efter reparation, innan de ännu hunnit till taket. Han finner ock, när fråga är om största oskick vid byggnader, ett arbete midt ibland oss; och för allas ögon, hvilket insändaren tagit sig friheten flera gånger åberopa, för de särdeles tydliga och många exempel det bjuder i denna väg, nemligen Kongl. akademiens för de fria konsterna under byggnad varande palats, der man på hösten fortfarit att arbeta för den namnkunniga expositionen af byggnadskonstens nattsida, som imedlertid haft några ljuspunkter, på det märkvärdiga sätt, att dag låtit se sig tvärt igenom murarne på en af de mörka flyglarna, n. b. genom murens fogar ). Sveriges högre architektur-skola, är belägen i den andra, också märkvärdiga flygeln; och den lärde professorn lärer ej försumma att betjena sig af det så under elevernas ögon liggande arbetet, der han sjelf är kontrollant, för att, genom det han låter ofta väl betrakta delta, ingilva dem för framtiden det serdeles stora mod, han sjelf visar, att ej förskräckas vid sådan syn. Men huru? Ar ej denne samme professor en af de kommitterade, och sjelfva mästaren för vårt blifvande nationalmuseum. t Sådan är den byggmästare, hvars råd skulle följas, när fråga är att utföra ett vårt lands yppersta byggnadsprof! Sådant vårt hopp att blifva värdigt skildrade — till vetande, redbarhet och bildning — i det monument, som skall tala för efterkommande om vir tid! Men när det beskrifna klena byggnadsbegreppet öfveralit förekommer, såsom vore det ett ondt väsende, inkarneradt i vårt svenska öfverintenaqents-emDbete, sa synes SKal Verkligen Vara förhandan att fråga mg. Hvad ruruwoLeNRAde skall vä regeringen kunna sätta till ett sådant embetes yttranden i byggnadsväg? Eller huru grunda ens ett ringaste åtgörande, i en nationen kär angelägenhet, på beräkningar, hvilka troligen varit lika användbara, om de utan så mycket officielt besvär, blifvit tagne direkte ur luften? Hela allmänheten frågar sig i detta ögonblick: hvarthän vill väl professorn härnäst taga vägen med öfverintendenten och vårt nationalmuseum? Ins., som icke sett nigra af nyaste officiella handlingar i ämnet, kan ej besvara denna fråga. Man påstår imedlertid, att vår byggmästare talar högt om Humlegården; men att han i sjelfva verket vill, och arbetar för — Carl XIII:s torg, ännu en gång. Vi veta nemligen af gammalt, att en fix ide (galenskap eller dold uträkning) hade gripit vårt öfverintendentsembete, att för allt i verlden bygga nationalmuseum på, eller under det nämnde torget, och vi minnas ock huru denna, vid en rysligt tillämnad pålning, på torgets norra ända, hade af misstag dragit fram sin egen stupstock. Dock, dels kan detta hafva betydt ingenting för ) Denna jemmerfulla företeelse är än att åse, och det till och med på murar af !, alns tjocklek. Fogar af 4 tums höjd förekomma gerna, och åskädaren må bedröfvas, att på sina ställen kunna införa hela handen i muren, på ställen der icke ens luft borde framkomma.