Aftonbladet – 29 december 1846, sida 1

lust dertill! Ö, intet i verlden kan förändra mit bjerta. Nu är jag tillfreds.n Och jag med,, sade herr Ramsay för sig sjel Ett halft år skall icke vara förflutet, förrän du har glömt henne. Bildning och förfining skall utplåna den klumpiga landtflickans bild, och du skall blott förundra dig och skämmas för din barnsliga förblindelse. Ja, äfven jag är tillfreds. Det kan väl vara, och är utan tvifvel också mycket poetiskt att tala om gråtande skönbeter:; men om än ett par tårar, som, liknande diamanter, glimma fram under en sorgsen skönhets långa ögonhår, kunna kläda väl, tro och mena vi dock, att en riktigt hjertlig gråt — en ärlig, allvarlig, verklig snyftnivg och gråt — kläder mycket illa. Verklig gråt fläckar ansigtet, och ögonen se icke klarare ut för det de äro kantade med rödt; sny.tningar äro sällan musikaliska, och visst och sannt är och blifver det dock, att leende kläder långt bältre än tårar. Herr Ramsays fina smak blef något stött öfver det sätt, hvarpå Susannas sorg vid afskedet yttrade sig. Han tyckte icke om våldsamma snyftningar, ett uppsvullet ansigte eller högljudda utrop. Den brist på förfining, som visade sig i d n unga flickans bhjerteqval, gjorde honom ganska känslolös för desamma, och det var med ett slags till hälften doldt förakt han bjöd henne farväl. Men hans iskalla känslolöshet blef öfverflödigt ersatt af Gilberts varma, glödande kärlek. Orden brusade öfver hans läppar som en lavaström. Allt annat på jorden kunde förändra sig; men han uldrig, aldrig! Intet annat menskligt väsen på orden hade någonsin känt en sådan kärlek! Sol,