Aftonbladet – 23 december 1845, sida 2

dylkt ltoörtroende och sjellve talla 1 den grop de söka gräfva åt andra. Westrogothus. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. F. bokhandl. Odin mot polisgevald gerne Jäderin och Thomasson. Rörande detta mål, hvarom en notis i går lemnades och uti hvilket fortsättning af undersökningen blifvit af kämnersrättens 3:e afdelning till i dag utställd, meddela vi här nedanför Odins stämningsansökning, samt en kort berättelse om hvad vid de två föregående rättegångstillfällena i saken passerat. Redan då den händelse egde rum, som gifvit anledning till ifrågavarande rekonventionstalan, väckte Jäderius grofva tilltag att, på de ringa, då förhanden varande misstankar, bortföra en persons mobilier, mycket uppseende; men de många medel att bemantla dylika tilltag, som blifvit lemnade i polisbetjeningens händer och sam göra det nästan omöjligt att förr än lingt efteråt och genom särskilda rättegångar få någon reda i saken, hafva äfven för en lång tid lyckats dölja rätta förhållandet i denna sak. Det beror nu återigen af kämnersrätten att framhafva rättvisan och sätta en gräns mot sjelfsvåldet, och rättens beteende härutinnan är äfven det som nu främst tilldrager sig uppmärksamheten. Lyckas detta ej bättre nu än vid dylika tillfällen förut, så behöfva lagskipningens högsta vårdare ej vänta på flera bevis för den sanningen, att lagskipningen ej uppfyller folkets billiga anspråk och att en snar reform måste vidtagas. En reflexion, som äfven här påtvingar sig, är, att högsta åklagaremakten ej heller kan sägas uppfylla hvad den borde, då den helt och hållet kastar på den enskilde det svåra arbetet, att framkalla lagens näpst för de lägre tjenstemännens tjenares godtycke, och det i ett land, der lagen förbjuder samma enskilde att på eget bevåg tilltala embetsmannen, för det denne uraktlåtit hvad embetet ålägger honom i afseende på de underordnades efterhållande. Den af Odin ingifna stämningsansökan lyder som följer: Till Stockholms stads Kämnersrätt! Härmed får jag ödmjukeligen anhålla om laga kallelse och stämning ej mindre å polisgevaldigern Erik Jederin, än stadsgevaldigern Gustaf Thomasson, i anledning af förhållanden och under påståenden, hvilka jag utbeder mig få här nedan vidare utveckla. Sedan höglofl. Kongl. Svea hofrätt, genom utslag den 21 Februari 1843, som sedermera af Kongl. Majt blef faststäldt, frikänt mig från gevaldiger Jederins mot mig gjorda angifvelse, att, för det jag af fabriksmästaren YVester köpt några alnar kläde, som han sedan funnits hafva från sin husbonde, klädesfabrikören Öberg, olofligen tillgripit, jag skulle varit i stölden delaktig, och Jzederin sålunda sett sin i detta mål emot mig visade hätskhet icke krönas med den framgång han beräknat, har jag fått erfara mångfaldiga prof af hans hämndelystnad; en känsla den han sökt att vid alla möjliga tillfällen ådagalägga. Den förföljelse, Jzderin genom berörde obehöriga angifvelse emot mig börjat och genom tillgripande och bortförande från mitt hemvist af mig tillhörig egendom, till flera tusen Triksdalers värde, ytterligare försvårat, har han under alla slags förevändningar fullföljt. Så infann sig Jederin hos mig på morgonen den 15 Maj 1843, åtföljd af gevaldigern Thomasson och uppsyningsmannen Holmberg, under benämnande af min boning för en tjufkula, anställde yvisitation, utan att likväl någon ringaste anledning ens uppgafs, men då jag dervid afviste honom, under begagnande af ordalag, som min rättvisa förtrytsamhet ingaf, kallade han mig att samma dag hos Kongl. poliskammaren mig infinna, för att stånda till ansvar för mina uttryck. Jag inställde mig ock, men för vittnens hörande blef målet uppskjutet till påföljande dagen den 46 Maj. Förmodligen öfver detta dröjsmål uppretad, begagnade Jederin tillfället af min bortgång från Kongl. poliskammaren att på det mest våldsamma sätt öfverfalla mig och åtminstone för en stund beröfva mig min frihet, Då jag vid bortgåendet passerat poliskammarens yttre rum och i förstugan var i begrepp att gå ned för trappan, kom Jzederin framrusande och under yttrande: nu tlänkte den tjufstrykern att han skulle få bege sig hem och undangömma tjufgods, fattade mig i kragen samt, med tillbjelp af gevaldigern Thomasson, med fullt våld och under skuffningar och flera slags utdelande, förde mig tillbaka utur förstugan in uti poliskammarens förmak och derifrån till polisbetjeningens rum, der Jederin och Thomasson nedtryckte mig på en stol, med yttrande af Jzderin till der innevarande polisbetjenter: Se efter honom; nu sitter han här, den rackarn, för min räkning. Derefter utgingo Jederin och Thomasson ur rummet samt tillstängde dörren. På detta sätt arresterad, qvarhölls jag i.rummet. nära en timme, då Thomasson åter inkom och tillsade mig följa sig.