Aftonbladet – 23 december 1845, sida 2

sanningens skadande. Det är ju tvärtom rak motsatsen af all jesuitism, all stämpling och a sort smygväg. Det öppna framträdandet lemna icke allenast diskussionen full frihet, utan fram kallar ju ock diskussion och utredning af det ämn som frambålles. Tål ej detta ämne dagsljuset, s faller det snart af sig sjelft; men innebär de sanning, så stärkes det, införlifvas med allmänn äfvertygelsen och föder slutligen mogen handlin — då Försynen så vill. Det är så br R. gått ti väga i representationsfrågan. I det dolda bar ha aldrig stämplat. Af jesuitism är ban oförmöger emedan han är — menskligt att tala — en san kristen. Smygväg deremot är, att åt det öppna hand lingssättet tilldela origtig färg och orena motive Sådant är det medel man nu vill använda mc hr R.; sådant är försöket att på hans fria, upp höjda karakter kasta en oädel skugga. Att hr RB. utan allsköns appell förkastar stånd: representationen kan man omöjligt lida, just eme dan man icke förmår neka hr RB. att vara utru stad med ett ovanligt ljust omdöme och vidsträckt kunskaper, både såsom lagstiftare, menniskokär nare och medborgare. Man kan icke jäfva om dömet. Man miste då försöka att jäfva afsigter för att förringa omdömets vigt. Så ser man sjuk saker mer än ofta försvaras. Ståndsrepresenta tionen sjunger, vill Gud, hos oss på sista verser En ny psalm måste snart uppstämmas, om oc mer än en: aktningsvärd matrona i Småland satt sig deremot. Allmänna rösten är härutinnan s stark, att ingen derföre kan göra sig döf eller et ögonblick misstaga sig uppå hvad svenska natio nen häruti vill och fordrar. Delenda est Car Lhago, lämpadt på svenska ståndsrepresentationen har redan länge funnit gensvar i hvarje ärlig fosterländskt bröst. All tvekan är derom försvun nen och det är förgäfves korporationsandan söke spjerna mot tidens udd. Hvad man på sin höj kan vinna är tidsutdrägt. Men i jemnbredd mec idsutdrägten tillväxa ock fordringarna på gemen samhetens utsträckning, och de, hvilka söka för ala tiden, få sannolikt sjelfve betala den dyrast Ar väl detta så svårt att inse, eller inbillar mar ig måhända ännu att kunna förvända synen pi ationens majoritet? Inbillningarnes tid är doch örbi. De brokiga drömmarne från fordom förmi cke mera draga folket vid näsan och förvilla be reppet om hvad dess frid tillhörer. De män om föra sanningens öppna språk, stå faste i med vorgerligt förtroende; men de, hvilka smyga nörkret och stinga i hälarne samt icke kunn: ler icke vilja begripa nationens önskningar oct ;ehof, de skola förr eller sednare förlora all lylikt förtroende och sjelfve falla i den grop d öka gräfva åt andra. Westrogothus. —E-srrmn