Aftonbladet – 18 december 1845, sida 1

Lon, ty Jorden mattas der al potatesvextens seeretioner (hvilkas verklighet, såsom ett nödvändigt villkor för endosmosen, icke mera kunna bestridas), hvilkas öfverskott oftast äro skadliga för den vextart, af hvilken de blifvit afsöndrade. Man har deremot invändt, att naturen sjelf årligen frambringar samma arter på samma fält, men icke erinrat sig, alt naturea nästan aldrig frambringar af sig sjelf blott en art, utan flera årter blandade med hvarandra ), hvarigenom just den omvexling eger rum, som kulturen, hvars. syfte är alt på en gång frambringa blott en enda art, genom cirkulationsbruk måste ersätta, d. v.s. fördela på olika år. Något egentligt botemedel, hvar det onda redan kommit till utbrott, är icke att påtänka; ty någon verklig tillfriskningsprocess är icke möjlig utan organismens egen medverkan. Det enda hvad man har att vidtaga, att hindra potäternes totala förstöring medan sjukdomen ännu blott visar ig i anlag, är att torka potäterne väl och förvara dem på väl torr lokal — eller aldra helst så snart möjligt är, använda dem. De sägas nemligen i detta stadium icke vara skadliga för helsan och man anför deruppå flera erfareahetsrön. Men man har ock många exempel af dem, som förtärt andra skämda, halfruttnade födoämnen, utan mehn för helsan; likväl ville vi i allmänhet ej deraf draga den slutsats, att sådane födoämnen äro att rekommendera utom i brist af bättre. Mesta vigt ligger deruppå, att förebygga sjukdomens fortfarande eller stegring följande år, och föregående undersökningar leda i detta hänseende till följande resultater: 4) Måste man skaffa sig fullkomligen friskt utsäde, helst från sandtrakter och orter der intet sporr visat sig till sjukdomen under innevarande år ); ty äfven skenbart friska, men vuxue på fält blandade med sjuka, torde äga sjukdomen i anlag, som under föl ande generationer han komma till utveckling. 2) Undvikande af obrunnen spillning och i allmänhet alla mycket ammoniakhaltiga gödningsämnen: och 3) Väljandet af passande lokalitet, icke sådan som burit potäter flera år å rad; icke fält der sjukdomen i år visat sig; icke sur jord. Odlade kärr och mossar äro i allmänhet otjenliga för potatesodling,. så vida man afser artehs förädling, och om än de på dessa ställen vuxne potälerne kunna användas till åtskilliga ekonomiska behof, äro de alltid mindre tjenliga till utsäde. Men äfven i den händelse den af oss såsom sannolik uppgifoa närmaste orsaken skulle vara den rigtiga, nemligen ofullkomlig celluibildning, öfverskott af icke assimilerade vattenaktiga safter, som. coagulerais af otjenliga lokala förhållanden på glutens och stirkerseamnets Hekostnad, öfverretning af ammoniakrik gödning :o. s. v., böra vi icke förgäta, att dess aflägsnare, men derföre icke mindre, ingripande vilkor böra sökas i större allmänna kosmiska förhållanden, företrädesvis i atmosferens ovanliga omvexlingar och anomalier under sednare åren, utan hvilka farsoten hvarken kunnat blifva så vida utbredd, ej heller antagit elt så intensift, destruktift lynne. Sjukdomens utbrott hos oss innevarande år, icke af någon smitta eller af några parasitbildningar, är helt och hållet spontant, beroende af föregående års exempellösa nederbörd, hvarigenom ett .otjenligt, vattenhaltigt men stärkelsefattigt utsäde erhölls. Möjligen hade detta under innevarande sommar kunnat af naturens egen läkekraft besegras, om icke väderleken varit fullkomligt motsatt potatesväxtens natur, hvilken fordrar fuktighet och tempererad värma under tillväxtsperioden, men torr väderlek under mognadsperioden. Alt ett föregående års väderlek mäktigt inverkar på ett följande års fruktbarhet, hafva vi annorstädes sökt visa. Af den oblida sommaren, 1844 vågade vi redan då förutsäga, då växande grödans otjenlighet till utsäde, hvilket ty värr just i de trakter, som förra året hemsöktes af den omåttliga nederbörden, blifvit en alltför bedröflig sanning. Fast det vore förtidigt, under våra kunskapers nuvarande ståndpunkt, att vilja framlägga några allmänna lagar, synes dock sambandet emellan atmosferens konstitution och hela den organiska skapelsens trefnad vara tillräckligen uppenbart, för att kunna anses såsom det inflytelserikaste momentet och första vilkoret till alla farsoters allmänna utbredning. Man erinre sig det olycksdigra året 4783, då jemte den svåra missväxten och partiella farsoter, talrika jordbäfningar samt atmosferens egendomliga beskaffenbet — en stark solrök hvilade hela sommaren både öfver Europa och Amerika — vittnade om den störda harmonien i de herrskande naturkrafterne. Allmänna farsoter, väl företrädesvis öfver vårt slägte, men tillika inom hela den organiska naturen äro derföre bland de mest storartade fenomener, som kunna blifva föremål för naturforskarnes iakttagelser. Väl är det en skönare syn, då naturen liksom staten, i frid med sig sjelf, utvecklar sin evigt fortgående process af bildning, upplösning och pånyttfödelse; men detär de våldsamma afbrotten deruti (farsoterne, revolutionerne), som både för naturforskarne och statsmännen äro de lärorikaste. Det är i sjukdomens krisis lifvets lagar klarast för oss framträda; det är under våldsamma naturfenomener man lärer i stort, hvad man i lugna tider endast kan se i smått. Vi skulle knappt vilja erkänna något annat för praktiska lifvet brukbart theoretiskt vetande, än de sanningar denna naturforskning i stort, som fattar universum såsom ett organiskt helt, med PTE I JE SEE RR FR SIP CE SEE. FOND. TEN JIA VINET YISEL CAR Seanet SE DG