Aftonbladet – 18 december 1845, sida 1

symmat samla frön; — men vi hafva ansett nödvändigt fästa uppmärksamheten häruppå, så väl för att antyda en af orsakerna till potäternes successiva degeneration, soim nödvändigheten att vara betönkt förskaffa sig fullt friska plantor till framtida utsäde. Med all förädling följer anspråk på en sorgfälligare vård. De genom kulturew förädlade både djurracerne och växtvarieteterne äro alltid sensiblare än de halfvilda, hvarföre ock dessa sednare under ogunstiga omständigheter mindre urarta än de förädlade, liksom ett högt uppdrifvet rationeit jordbruk under vanvård sjunker till ett djupare! förderf än det vanliga, traditionella. Det är ock orsaken, hvarföre de rödblå eller färgade potates-: sorterne mindre eller alldeles icke angripas af farsoten, emedan dessa ligga den vilda urtypen närmast, som har färgade rötter. Alla de hvita potatessorterne äro kultur-produkter; ännu för femtio år sedan -voro hvita potäter sällsynta, och de färgade i flera landsorter de vanligaste, fast de under sednare decennier af de hvita blifvit utträngde. Imedlertid vore skäl, då icke endast bordets behof afses, att för utfodring o. d. äfven bibehålla de färgade sorterne, såsom mindre ömtåliga, mera konstanta och ofta mera gifvande. — Som likväl potatesväxten före Amerikas upptäckt var bland infödingarne en kulturväxt, kan man väl nu mera icke med absolut visshet afgöra,l hvilkendera af de potates-arter, som växa vildal både i Mexicos och Chilis högländer, äro den ursprungliga stammen för våra kulturförändringar; men då samtliga förekomma under likartade klimateriska förhållanden, äro dessa lärorika att känna för potatesplantans rationella skötsel. Fast härstammande från subtropiska trakter på jorden växa potäterne i sitt hemland på så betydlig höjd öfver hafvet, att värman är mycket tempererad (motsvarande vår medel-sommarvärma), men — som förhållandet är i alla länder mellan vändkretsarne — i det närmaste lika alla årstider, hvarföre potatesväxten väl kan trifvas under sommarmånaderna äfven inom Polcirkeln, men lider af alla ytterligheteter både af värma och köld, hvarföre den hos oss den kalla årstiden för kölden måste väl förvaras. Den vexer tillika vild endast på torra, helst sandiga iokaliteter, uti hvilken den der under den torra årstiden. förvaras och liksom sriognar. Vi lära deraf att för sin första tillvext fordra potäterne en måttlig fuktighet, men för sednare perioden tarfvas mera af torka och värma än ymnig nederbörd. Man behöfver icke frukta, att de genom förvaring på -torrt ställe skulle förlora sin drifkraft; vi kunna i detta fall erinra om åtskilliga tropiska lökvexter, som för att drifvas i blomning måste förvaras på till och med upphettade ställen, t. ex. Amaryllis-lökar. Flera, redan antydda, omständigheter gifva en bindande sannolikhet åt den åsigt, att, utom öfverflödig väta under sednare delen af sommaren, ett rikt förråd af ammoniak i jorden är en af sjukdomens närmare orsaker. Vi voro nästan frestade kalla sjukdomen en naturens reaktion emot den ensidiga tillämpningen af den moderna ammoniakgödningstbeorien, hvilken väl kan passa för Leguminoser och qväfhaltiga vexter, möjligen äfven för fröbildning hos sädesvexterna (Cerealierne), ehuru stärkelseämnet utgör äfven dessas hufvudbeståndsdel, men för potatesen passar den visserligen icke. Af alla gödningsämnen anses Guano i afseende på sin rika qväfvehalt med skäl för ett af de mest drifvande. Men hvar Guanogödning blifvit använd skall potatespesten häftigast härjat, att knappt något enda stånd undgålt förstöring. Äfven har sjukdomen företrädesvis utbrutit, der jorden blifvit gödd med obrunnen gödsel — i stora städers grannskap, och i allmänhet der, hvarest jorden varit eller genom gödning blifvit mycket ammoniakhaltig och drifvande. Deremot har den, så vidt jag kunnat inhemta, icke visat sig på sandjord, eller der endast humusgödning blifvit använd. .Särdeles frisk har potatesvexten visat sig, hvar den, som i vissa våra landsorter brukas, planterats på nyland eller grässvål med mullbetäckning ). Bruket, fö) Ibland dessa torde företrädesvis böra nämnas, såsom sjeifförvålladt, sättet att förvara potater, hopade i stora massor på fuktiga ställen. Isynnerhet måste detta verka menligt, när potäterne, såsom nu i höst var bändelsen, måste införas våta. — Detta torde för tillfället vara orsaken till farsotens allmänna utbredning. — De till utsäde bestämda potäterne borde man framför allt genom lufivexling o. s. Vlåta väl torka, för dessa lika förmånligt, som ri-torkning för utsädesråg; hvarjemte de sedermera — likasom allt annat utsäde — borde förvaras så, att de ej få tillfälle att taga hetta. Alt rått och vattenhaltigt utsäde frambringar en svag afkastning. Alk utsäde, som tagit hetta och kommit i jäsning, är odugligt. — Det är sant, att man i ekonomiskt hänseende väl alltid måste afse de närmaste behofven, dock bör man aldrig lemna ur sigte de ojemnförligt vigtigare: kommande gencraftioners sorgfälliga vård. ) Sedan föregående, hufvudsakligen på theoretiska grunder hvilande, nedskrefs, hafva vi blifvit uppmärksamma på en af vär tids grundligaste praktiska agronomers, Hr Hlubeks, åsigt om ammoniakgödningens skadlighet för potatesvexten, hvaröfver han yttrar följande: Potäterne höra till de vexter, som företrädesvis utbilda mycken stärkelse. Då stärkelseämnet för sin utbildning blott behöfve kol och väte, så följer deraf, att potatesen ick passar såsom första frukten på sådan jord, som blifvit gödslad med djuriska, alltså starkt qväfhaltiga substanser. Odlar :man dem det oaktadt omedelhart aftar gådan gödning cå tilltamar hag rat! q