Aftonbladet – 17 december 1845, sida 1

Rost, Brand, Bladgrus (nvartill så kalladl tGokotod på björklöf hörer) jemte otaliga andra bildningar, hvilka till sin natur för landthushållare förblifvit okände, ehuru stor roll de spela i naturens hushållning. Men just kännedomen af dessa, för blotta ögat ofta nästan osynliga bildningar, leder oss till den säkraste kännedom af de orsaker, som förorsaka stora förhärjningar, änskönt dock dessa vextbildningar icke äro det ondas upphof, utan sjukdomens produkt. — Att de äro verkliga vegetabiliska bildningar kan man väl icke neka, men de äro af en helt annan ordning än de primära, som ega eget vegetabiliskt system, sjelfständig fortplantning genom frön o. 8. Vv. Ehuru Fusisporierne hafva ett begynnande vegetabiliskt system, så tillhöra de denna sednare ordning och samtlige dess arter äro en produkt af öfverflödigt tillströmmande, vextväfven (cellulosan) söndersprängande safter. Så t. ex. uppkommer Fusisporium sanguineum endast ur den kalla vårar utsipprande lagen på sjukliga björkar; Fusisp. ebulhens af den ur om våren aftuggna pilqvistär utströmmande saften; Fusisp. avenaceum betäcker som en hufva våta höstar ofta hvartenda strå af stubben efter kornoch hafrestrån, som blifvit gröna afhuggne, och uppträder tydligen såsom en bildning af den i såret utströmmande råa näringssaften. Under våta höstar visa äfven de flesta frukter genom safternes bristande mognad en synnerlig benägenhet att ruttna, och följden af denna degencerationsprocess blir äfven bildning af Fusidier eller Fusisporier t. ex. Fusisp. pyrinum (på Päron), F. aurantidcum, F. argillaceum (på Gurkor och Meloner) o. s. v. Men närmast jemförlig med Fusisporii-bildningen på potatesvexten är F. Belae, som uppkommer på af saft öfverfyllda Rödbetor, som blifvit odlade i sur jord. Alla dessa bildningars historia har af oss blifvit fullständigt studerad och först framställd i Systema Mycologicum). då utan aning om frågans vigt för framtiden; — och hvad vi deraf lärt, tro vi gifva oss rätt att tilllämpa på ett så fullt likartadt fall som potatespesten. En, relativt till vextens natur, alltför otillräcklig värmegrad (icke blott i intensitet, utan ock i duration) förorsakar en ofullständig eller allt för lös cellulbildning, hvarigenom den normala motvigten emellan endosmos och exosmos måste upphäfvas ;); inträder derefter en onaturlig väta, antingen geriom lokaliteten eller ovanlig nederbörd, så absorberas en öfverflödig qvantitet vatten eller råa safter, som icke desoxyderas, utan sönderspränga eller till förruttnelse bringa de svaga cellulerne; hvarefter följer glutens coagulering och allmän upplösning. Då dessa växtsafter likväl innehålla samma ämnen, hvaraf inom den friska växten nya organiska bildningar uppstå, så måste ock under för öfrigt gynnande omständigheter en cellulbildning eller i stärkelsekornens ställe en kristallbildning fortgå, så länge dessa ämnen förefinnas i sina naturliga förhållanden; men denna bildning är dock icke mera underordnad moderväxtens harmoniska utbildning, utan (ehuru ännu vafande en organisk process) frigjord, mera lydande de kemiska lagarne, bvarföre ock Fusisporiernes sporidier till formen närmast öfverensstämma med de i cellulerne inneslutne safternes kristaller, som hos många växter äro vanliga och af botanisterne benämnas raphides. Icke mindre anmärkningsvärdt är, att denna Fusidiibildning, som här synes vara en missbildning, i vatten förekommer allmänt och typiskt, benämnd Frustulia eller Navicula (än räknad till alger än till infusionsdjur) — och samma skenbara djuriska rörelse, som tillskrifves dessa, observeras lika fullkomligt hos Fusisporierne, då deres sporidiihögar upplösas i vatten, att vi vänta en gång få se Fusidiibildningen förklarad för djurbildningar (entophytozoer) TT)) Se härom Botaniska Utflygter p. 203. (I upsatsen: Växternes Ursprung). ) Anförda ställe p. 267. (I uppsatsen: En blick i Vextlifvels verkstad). ) Jfr. Syst. Myc. Vo!. liI. p. 443—448. ) För dem af våra läsare, som ej följt vextf siologiens nyaste upptäckter, anse vi oss böra vidfoga följande förklaring öfver vexternes endosmos och exosmos. — Cellulerne äro vexternes enklaste elementarorgan, som ock är gemensamt för allal vexter. Hvarje cellul utgör för sig ctt slutet helt, eller är — så att säga — en liten blåsa, inom hvilken finnes mer eller mindre utbildad vextsaft, den så kallade cellsaften. På de intill hvarandra belägna cellulernas väggar, finnas inga hål eller öppningar, genom hvilka vextsafterne skulle kunna öfvergå från den ena cellulen till den andra. Icke dess mindre eger mellan cellulerne en saftcirkulation rum, förorsakad af de inom och utom hvarje cellulmembran befintliga, olika vätskornas vexelverkan, hvilken man kallat. endosmo; och exosmos, och som på svenska närmast skulle kunna öfversättas med saftens insltrömning och utströmning. — Förklaringsgrunden härtill är följande: Om man ställer i en vattenskål en med gummivatten eller med någon koncentrerad vätska fylld bläsa — lika mycket om denna är hemtad från djureller vextriket — så uppstår en ömsesidig vexelverkan emellan den i blåsan inneslutna tjockare vätskan och vattnet utanför blåsan, hvilken vexelverkan yttrar sig derutinnan, att vattnet utanför blåsan tränger in i densamma, under det den tjockare vätskan samtidigt tränger ut, ända till dess de båda vätskorna utom och inom bläsan kommit med hvarandra i jemnvigt, d. v. s. blifvit af lika konsistens. Likaså när tvenne af en tunn vextmembran skilda celluler komma i beröring med hvarandra, af hvilka den ene innesluter en tjockare, den andra en tunnare vätska, så upptager: den mera koncentrerade vätskan, en temligen betydlig qvantitet vatten från den tunnare (endosmos), under det samtidigt en mindre del af de i den tjockare vätskan lösta ämneha utgår till den tunnare (exosmos), hvilket fortgår ända till dess de båda vätskorna i de närbelägna cellulerne blifvit lika tjocka. (Se härom Elementarkurs i Bolaniken at J. Arrhenius, p. 8). Red. ;1) Denna. Förf:s spådom har redan gåtti fullbordan. I det med sista posten oss tillhandakomna M 41 af W. Löbes Landwirtschafuiche Zeitung omförmäles, huru man i Braunschweig genom inikroskopiska undersökningar trott sig funnit att potatespesten förorsakas af en otalig mängd små djur, som. finnas i köttet af potäterne; på gränsen emel-S lan de friska och sjuka delarne. — Ehuru vi ejP kunna biträda denna tvydning af potatessiukdomens! d 8