Aftonbladet – 10 december 1845, sida 3

Å orenat Adnind em AU ve Ulfe LAR 2185 ARTER AVÄTAly ef SETT, 13) Nya tiden, 300 år: ifrån reformationen, år 4300 till franska revolutionens slut år 1800; och ändtligen 4) Vår tid, från revolutionens slut, vid TIbörjan af innevarande århundrade, tills nu. Hvart loch ett af dessa hufvudskiften är vidare underafdeladt efter tidrymderna. Sålunda träffar man i de redan utgifna häftena de tre första tidrymderna af forntiden, nemligen i den 4:a: perioden från folkslagens uppkomst till grundläggningen af de äldsta staterna (mellan 2000 och 800 f. Chr.); i den 2:a: perioden emellan de äldsta staternas grundläggning och den Persiska verldsmonarkien (800 till 500 f. Chr.); och i den 53:e: händelserna från Persiska monarkiens uppkomst till den Helleniska frihetens undergång (emellan 560 och 558 f. Chr.). Under det att sjelfva anordningen af texten på detta sätt besvarar historiens ena grundfråga, den öfver tiden, när händelserna tilldragit sig, finner man i noterna svaret på den andra, eller hvar de tilldragit sig. Geografien åtföljer öfverallt chronologien; men på historiskt vis, eller så att de olika ländernas plats och beskaffenhet visa sig först då, när det äldsta i dessa linder bekanta folk för första gången uppträder inom dessa länder, med sina fornsagor och sina häfder. Hinduerna, det äldsta bland de bekanta folken, så vidt man kan sluta från deras traditioner och! minnesmärken, äga från den egentliga forntiden ingen historia af inhemskt ursprung; emedan alla detta folks egna berättelser sammanfalla med sagan. Hvad man härom vet är inskränkt tilll deras kulturhistoria, alltså till skildringen öfver deras. religion, sambhällsförfattning, seder, veten-l: skap och konst, samt handel och industri. AUtl. detta finner man också i närvarande verk, så fullständigt som utrymmet för de öfriga fornfolkens historia medgilvit. — Detsamma är händelsen med Egyptierna, åtminstone för näirvarande, och innan man fått de upplysningar, som just nu alvaktas genom hieroglyfmonumenternas tolkning . af den stora vetenskapliga expedition, som från Preussen blifvit afsänd till Egypten, Meroe och Ethiopien, och eiter tre-åriga forskningar nu är på bemvägen till fåderneslandet. Men hvad som ännu saknas i kunskapen om detta märkvärdiga forntidsfolks inhemska historia, har till någon del blivit ersatt genom häfdforskarne hos deras grannar — Judarne, Sidonierna och Grekerna — och det vigtigaste, som af dem förmäles från ifrågavarande period, t. ex. om Sesostris, Sethon o. s. V., är upptaget i närvarande arbete. — Äfven i afseende på Medlersta Asiens folk, Babylonier, Assyrer, Chaldeer, Mesopotamier, Baktrier, Meder, Per-! ser, Parther, Araber, Armenianer, m. fl., räder nästan samma förhållande; för hvad man från den äldsta tiden vet om deras öden, bar man snarare alt tacka deras grannars urkunder, än deras egna; och fornforskarne äro just i våra dagar på det ifrigaste sysselsatta med uppsökandet och uttydandet af deras inhemska monumenter, skrifter och traditioner. Hvad Grekiska och Hebreiska skrifter berätta om dessa folk, deras öden, statsförfattningar, seder och religiösa föreställningar, bar Corvin samlat i historisk öfversigt, och Held beledsagat med upplysande detaljer; alltså j traditionerna om Ninus, Semiramis, Sardanapalus, ! Ninive, Babylon, m. m. — Likaså träffar Nn här S t II berättelserna från detta tidski te om Phenictirna.— Mot skildringen af Judarnes äldsta historig har bristen på egna skriftliga urkunder icke lagt samma hinder; författarne ha följakligen kunnat visa grundläggningen af deras statsskick, med detsam-l! ma som dettas beskaffenhet, samt omnämna deras historiskt märkvärdiga regenters karakter och hän; paa För Mindre Asiens folk — Frygier,l. ysier, Trojaner, Karier, Lycier, Pamfylier,! Kappadogier, Galater, -Paflagonier, Bithynier — saknaster i allmänhet inhemska häfder, och : deras öden ha dessutom så föga ingripit i verlds-(. händelserna, att blott en obetyd!igare plats kun-: nat inrymmas deråt. Men omedelbart efter : : I d n I dem och i sammanhang med många deribland, uppträder verldens namnkunnigaste kulturfolk, Grekerna; och åt deras sagor och häfder hafva författarne med skäl egnat en utförligare skildring. Efter en inledande öfversigt af deras stamförhållanden, följa således traditionerna om Danaos, Perseus, Minos, Herakles, Theseus, Argonauterna, Thebanska slägtkrigen, Trojas förstöring, Grekiska folkvandringen. Forntidens andra tidrymd står oss redan så mycket närmare än den första, att sagans töckenbilder mer och mer kunnat utbytas emot historiens mera bestämda skepnader. Här träffas det Assyriskal, riket, Medien, Nya Babylonien, Lydiska riket, (och) bland dessa smärre stater återuppträda de större, till en del redan bekanta från den föregående tidrymden, såsom Egypten, Israels och Juda riken) samt för första gången det verldsbeherrskande Rom, ännu likväl endast i sina äldsta osäkra forntraditioner, samt å nyo Grekland, så väl ensamt, som i sina kolonier. Märkvärdiga biografiska karaktersdrag och följdrika händelser tillhöra detta tidskifte; ehuru än ej alldeles oblandadt med sagor och myther. Författarne berätta följaktligen här om ZEneas, Romulus, Numa, Tullus Hostilius, Ancus Martius, Tarquinierna, Servius Tullius, Romarnes statsförfattning och religion ; och på en annan trakt skådar man, såsom motstycken, Sparta, med Lykurgos och Messeniska krigen; Athen, med Drakon, Solon, Pisistratos, Hipparchos och Hippias, Harmodios och Aristogiton, Isagoras, Klisthenes; äfvensom Hellenernes kolonier i Mindre Asien, Italien, kring Svarta Hafvet, i Afrika och Gallien, samt slutligen — i den Grekiska kulturhistorien — Spartanernas och Athenernas statsRen sc on RA nr AR KR ROR —-— RA KR I ki MR LA ER KR kt