Aftonbladet – 10 december 1845, sida 1

mådde. Man kunde annars tvifla på heanes tjus ningskraft. Korrespondensen vittnade, på begge sidor, on mycken qvickhet. Det var ett slags kedje-fyrver keri, der den ena ständigt lånade eld åt den an dra. Billigt torde deck upprigtigheten af der kärlek, som i brefven framhålles, äfven å W—: sida, kunna sättas i fråga. En verklig tillgilvenhet lefver svårligen af ordlekar och svärmar icke ut i epigrammer, Den skulle, under den älskade: ögon, för att från dem köpa en blick af bifall, kunna störta sig i elden af ett fiendtligt batteri; den stötar sig icke i elden af en spetsfundigt förd dispyt öfver det sinnliga i qvinnans natur. Likväl undgår det ingalunda läsaren, att den trettiofemåriga verldsdamen emellanåt tar sig en docerande ton, att hon, i mera än elt hänseende, betraktar sin älskare som elev, och ger honom vinkar öfver lifvet och menniskorna, fruntimmersfyndigt uppfångade ur erfarenhbetens stora kola och fruntimmersledigt återgifoa i en ypperig brefstil. En dylik qvinna, med ett bjerta ullt af köld och sjelfkärlek, med ett omdöme Iltför klart, att annorlunda, än ryckvis, låta muta ig, känner med sig sjelf, att bon ingalunda är ågon prydnad för sitt kön, och tar derföre detamma vanligen i ovilja, låter det, vid tilfälle, änna smärtorne af sitt agg. Också ser man, uru verldsdamen så småningom lyckas inge sin nge beundrare afsmak och misstro för gqvinnan uru hon, just i kraft af sitt snilles företräden öker trängh hjertats tillbaka i skuggan. Man er dem begge temligen kallt håna hvad de kalla entrmentalitet, och i bref, som dock skola näm