Aftonbladet – 10 december 1845, sida 1

Jhade sett denna svarta hårlock vaggas på de hvita hullet af en hals, hvars alabaster retande brutits af rosenfärgen i den nu redan halfb!eknade florsbalsduken; jag hade, i förtroliga stunder, sett min väns läppar glöda mot de nu af tidens hand nästan söndersmulade nejlikorna; dessa en gryende kärleks leksaker voro mig alla gamla bekanta, men, när jag såg dem sist, skimrade ikring dem förhoppningens strålglans; nu voro alla endast minnen, ohjelpligen minnen. All den yrande glädje, all den stormande hänförelse, all den qväfvande ovisshet, alla de splittrande missförstånd, allt det längtansfulla närmande, som ligger i kärlekens, serdeles den förstas, natur, egde i dessa småsaker en slags monumentalbistoria, åskådlig, men död, talande, men talande med stämman af en vålnad. Följande lådan innehöll en korrespondens emellan Fredrik G. — sådant var min väns namn — och en snillrik, högt bildad qvinna, som åtog sig att trösta honom öfver förlusten af hans första kärlek. Hon var en bland dessa damer, som njuta af lifvet med köld och som derföre bibehålla sig ovanligt länge. Det var också vid trettiofem års ålder hon såsom sin obestridda eröfring satte sig i besitining af den tjugoårige Fredrik G. Det var, å hennes sida ingen passion; i sådant hänseende höjde hon sig sällan längre, än till nyck. Hennes fåfänga, icke hennes hjerta, behöfde en preseatabel älskare, och hon valde Fredrik G. Vid tjugu år, ännu i fulla glansen af sina bevag, skulle kanske en dylik kapris aldrig fallit henne in; vid trettiofem måste hon visa verlden hvad hon i sådant hänseende för-!