Aftonbladet – 4 december 1845, sida 2

Andtligen ropade prinsen honom till sig och förebrådde honom, skonsamt och leende, hans o påkallade mellankomst, för hvilken Leijonstjerna sökte urskulda: sig med sin okunnighet och förmodan att prinsen och flickan ännu befunno sig i trädgården. Djerf al det vänliga tilltalet och så mycket som möjligt börtvändande sitt blossande ansigte, sökte Leijonstjerna med försigtiga frågor utforska utgången af prinsens företag. — Ahl — svarade denne — jag beböfver så väl ett litet äfventyr till omvexling med denna fördömda enformighet; och du vet ju hur ifrigt jag längtat att få träffa denna nya skönhet i vårt grannskap, som man så mycket utrosat för mig. Och :hon är också så vacker, så full af täckhet och behag, att man i den vägen alldeles icke sagt för mycket. Jag bedrog mig icke i min förmodan att för henne vara okänd, -men, för tusan! när jag med bibehållande af denna. fördel — ty det hade varit det, för äfventyrets rigtiga inoch utveckling — likväl sökte vinna hennes gunst; du skulle sett hvilken min, hvilken stolthet hon antog, som :sannerligen hade kunnat anstå en drottning! Men lägg det till dina öfriga lärdomar från vårt hof, min kära junker, att ingenting är så oemotståndligt för. qvinnan, som begäret efter höghet och välde. . I--hennes, som det tyckes, så anspråkslösa och eftergifvandeväsen, slumrar en herrsklystnad, som man bara behöfver blåsa på, för att få en alltförstörande flamma af. — Pahl jag vet det, min själ, jag! — Jag har försökt det förr, på annat håll! Och äpplet, som tillhör de konungsliga insignierna, är endast en sinnebild a det, hvarmed ormen förledde Eva, samt gaf henne: lusten att herrska och befallal