Aftonbladet – 4 december 1845, sida 2

åsom absurdt. Att det absurda just ligger i deas eget föreställningssätt, vilja de icke inse. Omis le händelsevis omsider erfara och äfven måste eränna, att den nya skolan, sådan hon i verkligheen är, icke öfverensstämmer med den föreställning, om de sålunda på förhand gjort sig derom, då är let i alla fall icke den sednare eller deras företällning om det nya skolsystemet, som är orig-J: ig, utan då heter det, att det är den förra eller len nya skolan, som är inkonseqvent. Med samma käl som man på detta sätt rigtar idkeliga beskyllningar för inkonseqvenser mot denna skola, pål: srund af missförstånd om sjelfva dess grundsatser, skulle man äfven beskylla t. ex. den, som sör en dygd af återhållsamheten, för inkonsejvens, när man fianer att ban äter sig mätt för att stilla sin hunger, eller den som predikar välsörenhet mot den fattige, för inkonseqvens, när han icke skänker bort allt hvad han äger till allmosor. Det finnes i praktiskt afseende näppeligen någon enda grundsats, som icke, drifven till ytterlighet, leder till någon orimlighet. Det nya skolsystemet har derföre också aldrig uppställt sina principer såsom absoluta, utan in-kränkning gällande; och af den som företager sig att klandra eller granska dessa principer eller deras praktiska resultater, synes man billigtvis kunna fordra, att han icke lösligen uppfattar de förra efter blotta ljudet af några namn, som händelsevis slå hans-öra med en ovan klang, utan att han vid dessa namn fäster de begrepp, som skolan sjelf erkänner såsom sina. Hvad t. ex. den så kallade valfriheten angår, hvilken hr Cramer företrädesvis synes vilja räkna bland blotta namn på saker, som i verkligheten icke kunna finnas,, så har oss veterligen den nya skolan aldrig med detta namn förstått någon för lärjungarne yrkad rättighet, att få bland skolans läroämnen efter hugskott välja hvilka som helst med uteslutande af hvilka andra som helst, utan helt enkelt rättigheten att få inom ett och samma läroverk välja mellan olika bildningslinier, sådana nemligen, som skolan sjelf efter sin uppfattning af samhällets behof bestämt och staten erkänt såsom berättigade vid sidan af hvarandra. Des:a bildningslinier äro, såsom bekant är, inom den nya skolan: 4) den borgerliga bildningslinien, som omfattar skolans alla läroämnen, med undantag af latin, grekiska och hebreiska, eller ock, om lärjungens målsman vill att denne äfven skall lära sig latin, blott med undantag af grekiska och hebreiska; samt 2) den så kallade lärda bildningslinien, hvilken, jemte alla öfriga ämnen, äfven upptager vare sig alla tre de döda språken, eller ålminstone både latin och grekiska. Hvar och en som tagit någon kännedom af den nya skolan vet, att dessa bildningslinier så väl som valfriheten emellan dem verkligen äro ,saker som 2 verkligheten finnas; ja, med aldrig så liten eftertanka och fördomsfritt betraktande af saken, är det lätt att inse, att denna valfrihet til och med inom sjelfva gymnasium skulle kunnar finnas, om den gamla skolan nemligen ville medgifva hvad hon sjelf biukar kalla dispenser, från åtminstone ett par af de döda språken. Men såsom bekant är, ville den sista skolrevisionen icke medgifva, att ens någon befrielse från hebreiskan finge lemnas; och om en dispens i detta afseende icke desto mindre någorstädes medgilves, såsom t. ex. fallet är vid Stockholms gymnasium, så sker detta både emot skolordningens föreskrift och emot bemälte revisions vilja. Hvad slutligen angår den förmenta omöjligheten; att för hvarje lirjunge bilda ett särskildt lexlag, om så skulle behölvas, så är denna omöjlighet icke större, än att saken, såsom en f. d. ledamot af skolrevisionen borde nogsamt halva sig bekant, alla dagar inom de läroverk, som äro bildade efter det nya skolsystemet, verkligen äger rum. Vi skulle icke hafva fästat oss vid yttranden. som förf. uti inledningen ull sin lilla uppsats mera synes hafva fällt i förbigående, än vilja bafva betraktade säsom den egevtliga kärnan af uppsatsen, så framt vi icke blifvit i så hög grad irapperade af den kontrast, som råder emetlan den uti inledningen mer eller mindre förtäckt uttalade förkastelsedomen öfver den nya tiden och det nya skolsystemet samt de åsigter, som förf. i det följande uttalar, då han kommer till den egentliga framställningen af de trenne s. k. vilkoren lör skolans förkofran. Hr Cramer visar sig nemligen i denna sednare framställning icke blott såsom en fördomsfri vän af framskridandet i allmänhet, utan, hvad läroverksfrågan särskildt angår, till och med såsom en ifrare för vida radikalare förändringar i hela vårt uppfostringsoch läroverkssystem, än vi hittills ännu hört någon annan yrka. De reformer, som i det nya skolsystemets namn pläga yrkas och som uti nya elementarskolan i Stockholm blifvit utförda, äro i sjelfva verket endast småsaker emot den full