Aftonbladet – 29 november 1845, sida 2

TSRARAEN a Mn on I Den gamle Arnold var mindre upprörd sedan detta bref afgått; han hade det mevetandet att hafva uppfyllt sin pligt, och hans vördnadsväckande ansigte återtog efterhand sitt vanliga lugn. Natten sänkte sig mildt öfver jorden, och en vederqvickande sömn återgaf den hederliga familj frid och ro. Följande dag voro allesammans bittida vid sitt arbete, och när de på middagen samlades för att dela den enkla måltiden, kunde man af anletsdragens ofrivilliga rörelse sc, att det svar man väntade, lifligt sysselsatte allas tankar. Efter måltiden gick Arnold ut och satte sig i solskenet på en stenbänk, som stod nära qvarndörrn; hans hustru och alla hans barn följde honom dit. Gubben var tyst, men hans ögon vände sig omedvetet åt slottet. Han förrådde sin rörelse, emot sin vilja ... han väntade! Plötsligen hördes ett buller; det var de hastiga stegen af en häst i galopp. De yngsta barnen uppstego hastigt och sprungo emot ryttaren, som höll framför gubben, steg af och lemnade honom ett stort bref, försegladt med konungens sigill. Från Hans Majestät, sade general-adjutanten: Ity denne ryttare var ingen annan än konungens förste general-adjutant. Den gamle Arnold tog darrande brefvet och kunde knapt bryta upp det, så orolig och förvirlrad var han. Slutligen genomögnade han flygtig! den vigtiga skrifvelsen, men innan han slutat läs: ningen deraf, strömmade tacksamhetens och gläd: jens tårar ur-hans ögon; hans knän vacklade oci han nedsjönk långsamt på stenbänken, utan åter