Aftonbladet – 25 november 1845, sida 2

denna villrådighet, om icke ödet, åt hvilket jag öfverleronat mina omsorger, skingrat den. Jag lefde ganska indraget; lefnaden på det hotel, der jag i början bodde, förorsakade mig kostnader, vida öfver de medeljag egde. Jag hyrde mig en tarfligare bostad, der jag reglerade mina utgifter efter mina tillsångar, och jag uppassades af en gammal qvinna, som betjente hela buset. Den gamla Marthoud hade för sin ålder en ovanlig verksamhet och uppfyllde noga alla åligganden. Denna gumma hade för mig fattat en serdeles tillgifvenhet, emedan j:g visade mig frikos!ig och mina fordringar voro lätta att uppfylla. Genom frågor hade hon förstått aflocka mig så mycket af mina öden, som jag funnit nödigt anförtro henne. En dag såg hon mig mera tankfull och nedslagen än, vanligt; det var på morgonen, då hon afdammade mitt rum. Länge hade jag märkt den gamlas förlägenhet, ofta syntes hon färdig att bryta en tystnad, som synbart besvärade henne, men hejdade sig i hast, utan att tala. Denna gång var hennes begär, att meddela mig rårot, mera tydligt; men jag var ej i den sinnesstänming, som lånade sig åt något samtal. Jag öfverräknade med bekymmer det kapital, som ännu iåte:stod mig, och fann det ögonblick nalkas, då jag skulle blifva nödsakad tillgripa mina juveler, för att bestrida de mest nödiga utsilter.. Denna föreställning var plågande och förödmjukade mig i mma egna ögon; jag var i eli odrägligt lynne. I hast blefvo mina tankar afbrutna af buller, som hördes fiån gatan af en ostyrig hästs stampande och gnisgande och af en jockejs rop, som sökte stilla Lonom. Den gamla Maithoud, som begagnade tillfället, då bon märkte att jag lemnade uppmärksamhet derat, nalkades mig och med en förtrolig ton sade halfbögt: — Det är monsieur L-on de Vaibert, som örsöker en ny häst, som han i går köpt. Jag svarade intet. Moarthoud fortfor: