Aftonbladet – 25 november 1845, sida 2

relser med den ena eller den andra af vår teaters talanger af första ordningen. Med hvilka gåfvor hr J. än må vara utrustad — och vi hafva sannerligen icke ett lågt begrepp om dem — så bör man ej begära af honom någon omöjlighet, eller fordra något så orimligt, som det patt han åtminstone borde kunna uppväga IL. Hjortsberg, efter han af publiken blifvit belönad med så stormande bifall,. Såkerligen var denne stora skådespelare, vid hr J:s ålder, icke den fulländade konstnär som han sedermera blef; ty konsten födes ej fullvuxen. Publikens bifall vid en ung konstnärs debut får väl ej tagas alldeles i den bemärkelses, om man vanligtvis tager detsamma; man applåderar här den lofvande talangen, de utmärkta anlagen, — icke den artiSiskt fulländade skådespelaren. Detta borde kunna inses af dem, som alltid vilja skrika på bristande smak hos de öfre radernas publik, och som äfven nu icke hafva glömt att utgjuta sina tårar. Litom oss hellre tacka publiken som visar sig varm för en gryende talang; ty värma behöfves sannerligen hos oss — om icke konsten skall förfrysa. Sitt svåraste prof hade debutanten utan tvifvel att utstå i Tullförvaltarens roll; men han gick igenom det på ett sätt, som berättigar till de bästa förhoppningar. — Måtte man blott icke för mycket vilja anlita den utmärkta talangen och öfveranstränga honom, såsom fallet hittills har varit med flere andral I Fredags spelade Hr J. på Kongl. teatern; i lördass hade han blifvit öfvertalad att spela till förmån för någon af teaterns sujetter; i går spelade han åter på Kongl teatern; i dag dito, o. s. v. Vi önska Hr J. en jettehelsa och en elefants tålamod!! Beträffande de i pjesen medspelande, så äro deras talanger en borgen för att ingeating här felades, hvarken i sann uppfattning af rollerna eller utförande af desamma; och de giorde sig derigenom förtjenta så väl af publikens tacksamhet. såsom ock deras nya medbroders i Apollo. Till förpjes gafs en af de der fransyska småetyckena, som blott hafva det gemensamma felet, alt de icke äro så små, att de äro osynliga; ty derpå sku!le både publiken och teatern vinna. Man klagar och har länge klagat öfver publikens liknöjdhet för teatern; det har till och med flera än en gång låtit som om det präktiga A pollotemplet skulle vara på väg att falla. Hvar skola vi söka förnämsta orsaken härtill, om icke just i denna fördömliga smak för hvad som icke smakar publiken och icke kan smaka den, emedan det icke hänger tillsamman med dess nationella sympathier. Sånggudinnornas tempel får icke falla; sådant vore oförenligt med nationens anspråk på bildning. Men vi få icke heller förgäta, att templet restes för Fäderneslandets Sånggudinnor,. — Det kan blött falla genom förräderi emot dem. Konsten är ji mycket såsom naturen. Denna har sina allmänna Jagar, hvilka äro lika öfver hela verlden. Dess innersta lif är allestädes detsamma; men dess yttre vexlar och måste vexla. — Hvad som är sannt och skönt har väl alltid värde, det må framträda i skepnad af ett grekiskt tempel eller ett göthiskt, en italiensk bravurill eler eft svenckt lustenal: man oo rsysk vådevill el!er ett svenskt lustspel; men fråpöu ar av: gagnar man hos oss verkligen konsten med att göra den till främling i landet och kläda den i en drägt, som tillbör nationer, hvilka lefva under helt andra inflytelser än folken i norden? Lifvet gestaltar sig olika efter olika mnaturförbålanden; men konsten gestaltar sig efter lifvet, och måste göra det — om den sjelf vill ega lif. Derföre, der konstens lif motsvarar folkets, der skall den icke heller behöva lefva ett skenlif. såsom den dramatiska kousten, ty värr, fått göra länge nog i vårt fäderneslend. Hela verlden hyllar det gamla Hellas, såsom bildningens vagga, och kallar ännu klassiskt allt hvad som gjutes i antikens form. Mången nyttig och oumbärlig lärsom hafva vi derifrån. Kanske var dock ingen af de gamlies lärdomar så sund som den: att vara naturl!ig och att älska fosterlandet. — Må vi gå i deras skola, må vwi söka tillegna oss de allmänna lagar för konsten, som verldens största snillen utstakat; men må vi tillämpa dem på våra samhällsförhållanden och komma ihåg, att konstens lif, sammangjutet med naliomens lif, var det som frambrogtie konstens skönaste skapelser. Folket, som i allmänhet till sin natur är naturligt, möter också med välvilja alla dem; som bidraga att med sin skörf fylla en lucka i dess ARR RER AT denna villrådighet, om icke ödet, åt hvilket jag