Aftonbladet – 25 november 1845, sida 2

ofM. ÄR I Petersburg. Men för att vinna någon framgån och göra någon lycka i dessa hufvudstäder måst man taga sin utflygt från Paris, det är der son rykten grundas och grusas; Wien och Milan hafva endast afkastat detta ok; öfverallt annar är balletten beroende af parisiska publikens be dömande och beundran, och det är endast on parisiska operans dansöser, som man kan säga att deras ben tala hela nationens språk. Det var i Paris, som jag alltså måste återhörje min debut, redan först så briljant, men afbruter af så sorgliga omständigheter. Vid det första steg jag i detta afseende tog märkte jag, att det var en dårskap att vilja framgå på egen hand. Man visste icke hvarifrån jag kom mina anbud emo togos med en ironisk välvilja grymmare än ett afslag, och jag såg endast er viss förundran svara på allt hvad jag begärde Det var länge omöjligt att erhålla ett bestämd: yttrande. Det är sannt, att jag öfverallt ble! emottagen med en artighet, som ölvergick til det utsöktaste galanteri; men all denna förekornmande välvilja var endast beräknad på att afligsna mig ifrån det mil, som jag vil.e uppnå. Jag besökte alla dem, som på ballelten öfvade något inflytande, någon autoritet. Jag såg dansens officiella despoter; jag inbillade Mig, att de! bär, såsom i Milano och i Wien, endast fordrade: för att få debutera, att göra försök och afläggs prof och sedan appellera till publikens afgörande. Här förstod man icke detta språk. Framför ta langen fanns det ett reglemente, som man ej fick öfverskrida. Det existerade en bierarki, och jag vet icke hvilka befordringslagar, som dömde mig till en underordnad verksamhet så och så många år; framför allt, sade man mig, borde jag börja min edukation i konservatorium och genområ dess klasser. Uppretad af alla dessa motgångar och svårigheter, beslöt jag att vända mig till teatrar af andra ordningen, då operans. portar voro för mig tillslutna. Jag hade blifvit länge i