Aftonbladet – 25 november 1845, sida 2

anledning till uttalande af flera sunda och ädls grundsatser, som visserligen aldrig blifva för oft: upprepade. Det har ock en anda af oskuldsfull glädtighet af ungdomsfriskhet och renhet, son gör åskådaren godt in i själen; och det är alltigenom hållet i en dialog som öfverflödar af lekande humor. De satiriska slängarna dansa omkring åskådaren irån och höger och venster; men de komma så osökta och oförargeliga, att de besvaras med ideI ga skrattsalfvor. Vi hafva väl tyckt att den på ett par ställen hrister 1 naturlighet, såsom t. ex. der den rätta von Wiiken i andra akten ankommer och presenterar sig för majoren. Majorens öfverraskning borda kanske bär vara större, än att han med sitt barska lynne kan blifva stående passif, under hela den stund von Wilken står och språkar med sin dotter. Låtom oss komma ihåg att majoren genast måste inse bedrägeri här vara å färde, och att en af dem, han har framför sig, nödvändigt måste vara en hycklare. Det med hans karakter mest överensstämmande vore väl derföre, att, efier elt ögonblicks stum häpnad, söka upplysning i saken, om han ock med tillhjelp af sina starka händer skulle taga den ena junkern och draga den fram till den andra; ty de. starke känner nog hvartill hans styrka duger, hvilket äfven visar sig, då han blott med ett handtag trycker ner von Wilken, som en pygmee, och kramar honom liiet, sedan han blifvit öfvertygad om att denne är bedragaren. . Sjelfva upplösningen, ett moment på hvilket alltid ligger mycken vigt i rent dramatiska styvcken, förefaller äfven något malt. Så som man under det föregående lär känna majorens karakter, torde han väl icke medgifva en sådan lättböjlighet, som den han visar i slutet af piesen Det är väl sannt: Axel bar en liten smula vändt upp och ner på sin fars principer genom sin långa apologi i andra akten, och till och med helt spetsfundigt kommit honom att tala till försvar för skådespelarkonsten; men han har ock så pass vändt vpp och ner på dan huslisa friden, att vi ej kunna tänka oss förlåtelsen at fac vara så der lättköpt, t. o. m. osktadt Axel l honom förstå, hvilken tjenst han gjort bonom i afseende på hans gamla inklination. Vi hafva hört flera anmärka att sista akter var för lång (den är nu förkortad) och att dett: förlamade effekten; tvärtom: han var, i vår tanka för kort, den sista akten. Men den första va för ling, och författaren hade gjort för litet afse ende på styckets upplösning, hvilken, med någrs små förändringar, skulle, som vi förmoda, kunn: höjas till betydiigt mera dramatisk effekt. Detta torde vara de hufvudsakligaste anmärkningar som erbinda sig vid stycket i dess helhet Om förkastande af åtskilliga så kallade longörej (af hvilka man dock vid sednare representatione borttagit några) anse vi för vår del ej här var: rätt att tala. Je näher ein Wort mit der That in Verbindun; kommt, desto dramatischer ist es, und je meh Worte gesprochen werden, welche ohne Bedeu tung för das noch Kommende bleiben, desto undra. matischer sind sie,, säger en tysk författare mer neter, som skulle kunna vara fel i dramatisk stycken af annat slag. Hvarken i sjömannens eller skjutsbondens ro! torde finnas någonting öfverflödigt, icke ens bon dens friarevisa; ty de hänga fullkomligt tillsam. mans med hufvudthemat: Axels bemödande at för sina anhöriga ådagalägga sina anlag för skå. despelarekonsten. Det ärhögst nödvändigt at han icke här håller sitt ljus under ena skäppo så framt han vill hoppas att kunna beveka sir motsträfviga far. Hvad sjelfva dialogen åter beträffar, så torde härom blott vara en tanke: att den är styckets egentliga triumf: att den, såsom vi förut antydt är Jliflig, qvick och högeligen underhållande, oct att den rikedom af infall, träffande satir och 1ekande humor, som genomgår hela stycket, bi vittne om en åder, som ej är med arbete framkallad och icke heller så snart torde blifva ut tömd. Att förf. inropades efter spektaklets slut, anse vi följaktligen såsom en fullkomligt rättvis hyllning åt debutanten. Vid betraktande af den vigtigaste delen af debuten, nemligen sjelfva spelet, så kunna vi icke annat än fullkomligt instämma i det allmänna bifall som debutanten bär skördade; utan att vi ändå anse nödvändigt draga upp några jemnfö— — Ann ar ra RAA