Aftonbladet – 25 november 1845, sida 2

andliga behof. Så äfven med teaterns produkter, För hvarje svensk pjes, som lyckas att arbeta sig fram på scenen ibland den der oerhörda massan af fransyskt kram, ljuder salongen af hjertligt bifall — så framt eljest stycket är något öfver medelmåttan. — Huru skulle det icke derföre nu låta, när stycket förenade de trenne fördelarna alt vara svenskt, att vara godt och på köpet utföras med verklig talang — af dess egen författare. Vi kunna icke annat än lyckönska den Kongl. teatern till sin goda acqvisition, och dessutom hålla Hr J. räkning för sina frimodigt uttalade åsigter öfver den dramatiska konsten. I ett land, der samhällslifvet från morgon till qväll skrufvar sig fram efter gängorna af en stel, ja, stundom löjlig convenance, är det glädjande att se hvarje försök att bryta de onaturliga bojorna och kämpa mot fördomarna. Ö. SPEER EN EREKNENARAT ERN ATTARPSKA FÖRGIFTNINGSMÅLET. (Från Red:s egen korrespondent.) Detta mål förevar ånyo första rättegångsdagen af lagtima höstetinget med Tveta härad i Ingaryd Måndagen den 47 November. Ordföranden i rätten var, äfven vid detta tillfälle, herr höradshöfdingen Arvid Ribbing. Ett rykte att detta mål i dag skulle komma att afgöras har hbitlockat en stor mängd folk, som uppfyller tingssalen. Klockan var nära V, till 6 då målet företogs. Först införas Sofi Ekvall och Hedda Thorman. Efter en stunds förlopp företräder fru Ekvall, åtföljd af sonen Wilhelm. Sofis ansigte bär för tillfället prägeln af det diupaste missnöje, men icke af någon ånger. Hedda Thorman ser lugn, nästan frimodig ut. Fru Ekvalls uppsyn förråder mycken stelhet och hårdhet. Ransakningen börjas med herr löjtnanten G. A. Reutersvärds afbörande såsom vittne. Denne skildrar, huru ban, vid ett besök på Attarp Fredagen den 6 sistl. Juni, funnit bådkontrollören, om hvars sjukdomsfall vittret förut erhållit underrättelse, samt fru Ekvall och doitren Henriette sjuka och sängliggande. Under samtal med kontrollören hade, bland annat, kommit i fråga orsaken till hans och de andras illamående. Då vittnet anmärkte att förgift kun at vara orsaken, bestred Ekvall möjligheten deraf, under förklarande, att gift. hvarken då fanns, eller någonsin funnits i hans hus. Häruti instämde fru Ekvall. Under det vittnet erinrar om sin nyssnämnda anmärkning, gör fru Ekvall en häftig geste, liksom för att befria sig från något tryckande, samt sliter dervid af sig den negligee hon har på hufvudet. Vittnet fortar i sin berättelse, och omtelar, huru kontrollören tillkännagaf den öfvertygelse, att han hade ådragit sig förkylning, emedan han, enligt sin uppgift, för åtta dagar sedan kännt lika beskaffadt, ehuru mindre svårt, illamående. MHärefter ledde vittnet talet på hvilka födoämnen Ekvall kort förut hade njutit; och denne nämnde derunder spenat, utan att deraf kunde slutas, att Ekvall sjelf trodde sig hafva fått ondt af densamma. Då fråga vppstod, huruvida äfven Sofi förtärt af det gröna eller spenaten, yttrade kontvivrem, oftor brad vittnat vill minnas: Nej det var blott jag och Hanka (Henriette), icke Sofi: Skicka efter Sofi, När Sofi sedermera ankom, nekade hon att hafva ätit af det grönan. (Sofi infaller nu: Jag skrapade pannan och förtärde ett par theskedar., Af domaren erinrad, att hon redan återkallat sistnämnda uppgift, förklarar Sofi: Jag minies ej, antingen jag gjorde det eller ej; men nog skrapade jag pannan.,) Vidare berättar vittnet, huru fru Ekvall, efter att hafva uppkommit från sängen, bedt vittnet följa sig i köket och bese kokkärlen, dem doktor Sköldberg nyss förut hade undersökt, för att utröna, huruvida i dem funnes erg eller spår till förgilt. Yitrandet om doktor Sköldbergs undersökning af kokkärlen framförde fru Ekvall med synbar hetta. Aterkommen till Ekvalls sjukrum, försäkrade vittnet i fru Ekvalls och dottren Eenriettes närvaro, att kontrollören fått förgift; och tillkännagaf vittnet med detsamma, att läkaren, som besigtigat pigan Forssbergs döda kropp, i den funnit förgift. Fru Ekvall anmärkte härvid, att hennes sjukdom ej var lika beskaffad med mannens, utan att hon hade bufvudvärk och bröstvärk samt troligen drog ihop till en nervfeber). Efter vittnets uppgift, rörande resultatet af läkarebesigtningen å Forssbergs lik, syntes Ekvall —