Aftonbladet – 20 november 1845, sida 1

ST MEDORd IUHLUTICIH ULDUL JAG MVIS MIT KPP J UMAR regerings administration — på det den högan adeln må vederbörligen näpsas och åtkomsten af de Halländska kyrkohemmanen lättas för dem, som eftersträfva deras besittning. Men så länge den operationen icke läter sig verkställas, utbärda de åberopade handlingarne och domarne hvarje prof. De äro utfärdade på grund af fullmakt, som börjas med: Vi Carl med Guds nåde m. m. och af Kongl. Instruction, båda vid reservationen bifogade. Nya lagar stifta de icke eller; de åberopa blott ganska gammal Dansk lag, hvars helgd och upprätthållande i Halland genom fredstraktaten var garanterad. Den som ej är alldeles okunnig om Danska lagen, måste förundra sig, huru sådana föregifvanden kunna gifvas allmänheten till bästa, som memor. förf. tilllåtit sig, då han yrkar, att anledningen hvarföre ordet Städsmål så ofta förekommer i Kongl. skrifvelser och -recesser vore att söka i kyrkornas rättighet att bortstädja sin tionde. Kyrkans tionde skulle bortstädjas enligt lag; men enligt lag skulle också alla kyrkornas fastigheter bortstädjas — det mäste ske, så vida kyrkorna ej skulle låta dem falla i ödesmål; ty annat sätt att arförtro dem åt en brukare, var icke lagligt. När man har för ögonen tydliga lag-SSom Städsmål af kyrkornas gårdar, jordar, ängar, bol, hus och lador, huru kan man då vilja intala allmänheten, att med Städsmål aldrig annat menas, än städjor för tionde? En alldeles onödig möda har memor. förf. användt för att rättfärdiga Konungens Befallningshafvandes i Halland tolkning af etatsråd professor Koid. Rosenvinges så kallade bevis i frågan em kyrkornas städsel-rätt. Eu sådan mans mening förtjenar allt: afseende, men någon juridisk instavs är han icke. Jag vågar tro, att en offentlig auktoritet, som å sitt embetes vägnar går att afgifva ett utlåtande inför Konungen, icke väl betänkt sig, då det såsom hufvudskäl i saken anför en enskild means historiska öfvertygelse om densamma — och detta är hvad Konungens Befallningshafvande likväl gjorde, då den inför Konungen anmälde, att hufvudfrägan nu mera, vore fullkomligen utredd och styrkt genom ett bevis, som nägra åboer å kyrkohemman förskaffat sig och deraf till upplysning lemnat Konungens Bofallningshafvande del. I denna åsigt yttrade jag i reservationen endast, att professor Rosenvinges omdöme eger stor vigt — och vitsord må gerna tillerkännas hans intyg; genom hvilken antydning på obehörigheten af dess producerande såsom bevis, den vederbörliga uppmärksamhet för auktoriteter, som aldrig borde åsidosättas, åtminstone ej lärer vara för nära trädd. Mcemor. förf. erkänner, att i det åberopade betyget saknades orden: för kronans räkning, men söker bevisa, att Konungens Befallningshafvande af betygets innehåll haft antedning att tolka det så, som hade dessa ord der funnits. Jag vågar dock äfven tro, att då en offentlig auktoritet, inför Konungen anmäler hvad en skriftlig handling innehåller, är det icke väl betänkt om i detta innehåll inflickas något annat än hvad handlingen ordagrannt innehåller — och detta var dock hvad Konungens Berallningshafvande gjorde, då den uttryckligen angaf innehållet vara: att kyrkohemmanen blefvo under Danska tiden bortstadde för kronans räkning. Allt hvad auktoriteten trott sig finnax, är den visserligen berättigad att anföra, — men icke såsom handlingens innehåll, utan säsom sin tro derom. Här var förfarandet så mycket betänkligare, som de tillagda orden innefattade just det, hvarpå hufvudsakens afgörande berodde. Likväl har i reservationen ej något mer blifvit yttradt om detta betänkliga tillägg, än att det tillkommit af en oförklarlig misskrifning (lapsus calami), hvarigenom icke eller aktningen för auktoriteten lärer vara åsidosatt. I reservationen kunde det icke förbigås; det var nödvändigt att undanrödja den sannolika verkan deraf på deras öfvertygelse, som skulle bedöma hufvudfrågan, men af hvilka få kunde granska handlingarna med egna ögon. Nu mera kan det icke utöfva någon inflytelse på frågan; och jag förmodar att memor. förf. bäst visat sin aktning för Konungens Befallningshafvande, om han låtit det ovidrörda falla i glömska. För öfrigt kan man icke annat än finna sig väl belåten med det bifall memor. förf. yttrar till professor Rosenvinges intyg, att kyrkohemmanens egare väl närmast var kyrkan. De Halländska kyrkornas sak är trygg så länge detta medgHves. Då må gerna idkeligen upprepas, att frågan är icke om de kyrkohemman, som kyrkan egde, utan om sädana kronohemman, hvaraf kyrkorna blott åtnjöto en Viss ränta Ty jag hoppas, att kyrkorna lära åtnöja sig med de hemman, som de under Danska tiden egde — de i hennes jordbok 4569 förtecknade. Sedan det icke lyckats memor. förf. att indraga kyrkornas egendomar 41536 och i stället förse dem med årliga räntor af kronones hemman, så äterstar att visa hvilka kronones hemman nu äro i kyrkornas-be. sittning — och bevisningen derom, vid laga domstol, stär öppen. Vär tid är en kraftfull tid. Hon skapar cj allena alla dagar sin egen historias storverk; hon har också förmåga att omskapa förflutna tiders historia. Mao går några århundraden tillbaka och verkställer der hvad Konungar och Folk då underläto — man indrager hvad som då icke indrogs och gör nya reglerinar, der man önskar att de i forntiden hade skett. Ht detta går lyckligen för sig på papperet — och folket måste väl tro det som läses tryckt. Men är är tid stark att jaka der historien säger nej! ochl: skapa eftör silt sinne, så är hon ej mindre stark i konsten att neka och likaledes på papperet tillintetgöra det, som likväl står för hvar mans ögon, och i en mindre oförskräcks tid skulle anses omöjligt att förneka. Så har t. ex. memor. förf. tillvitat mig, att jag icke låitsat om Malmö recess af 1662) — ehuru denna recess, med uppgifven dag och datum, åberopas i reserv. sid. 23. Så har han uppgifvit, att det som skall förekomma i denna recess om kyrkor, skolor och deras betjente, till hvilka af gammal tid någon viss räntar är förordnad m. m., vore af mig förbigånget — ehuru det verkligen igenfinnes på sid. 24 i reservationen, och icke allenast hvad memor. förf. anfört, utan hela den resolution, hvarutur det är hemtadt, med ett yttrande deröfver, fullföljdt på id. 25. Öväntadt är väl icke, att förf.förgätit dessa Ågda sidor af reservationen, ej eller att han ej anfört möra än den sednare perioden af denna resolution, byi!ken deremot i reservationen är anförd hel och hållen, emedan det ej syntes lämpligt att undandölja den i första perioden gifna förklaringen, att de till kyrkor m, fl. :gifna beneficier borde förblifva vid sin Fandatian, (ehnrn en del af dem genom kön och