Aftonbladet – 20 november 1845, sida 1

neminan Skola IUNytla I kyrkans Ba5sa, jofordanar den 59 att alla städjor skola förblifva kyrkorna efter recessen d. ä. oförminskade, till det belopp, som för hvarje tillfälle kan erhållas, i räkenskapen redovisas (som i 38 S sägs). Härtill lägges nu ett förbud, ställdt icke allenast mot oredliga prester, utan ock emot andra kyrkoförvaltningens medlemmar — naturligtvis oredliga kyrkovärdar icke undantagna; och det får icke förklaras — säger den — att när kyrkorna bekomma den sedvanliga städjan, då må räkenskaps-prostar eller andra till deras profit njuta hvad vidare kan hafvas, d. ä. recessen fär icke förklaras så, som skulle något visst belopp af städjan genom praxis vid flera åboombyten kunna blifva sedvanligt, och enskild person få tillegna sig hvad som derutöfver kunde betingas. I ett fortfarande skämtsamt lynne har äfven memor. förf:n hänfört S:s slutord: undantagande der finnes åtkomst uti kapitlets eller deras, som sig det tillegna, egendomsbref och gamla jordeböcker till dess första period, icke till förbudet, näst efter hvilket de stå, och derigenom kommit till insigt, att S:n skulle bestyrka: att åtkomsthandlingar erfordrades för åtnjutande afstädsmål. Läses i sammanhang, så kan man icke ens försöka en sådan tolkning. Den säger: ett undantag från förbudet för enskilda personer,att draga någon profit af kyrkohemmanens bortstädjande, eger rum, om de kunna visa åtkomsthandlingar för en sådan fördel. Den bjuder således icke att åtkomsthandling gar skola företes för kyrkornas städselrätt (den fötutsättes och bekräftas af lagen); tvertom förklarar den, att ingen annan än kyrkorna kan få dråga fördel af deras städselrätt, så framt icke denne har bref och insegel att uppvisa för sina anspråk. Memor. förf:s spörjsmål: ,hvarföre i Christian 4:s recess 4 kap, 34 8 uttryckligen säges om Kirkens jordar, att de af kyrkans försvar skulle bortstädjas för Kirkens räkning, och hyarföre icke et endal ord förekommer om de sä kallade kyrkohemmanensi bortstädjande? innefattar visst icke nägon oupplöslig gåta, utan kan oändligen lätt nöjaktigt upplysasp. Hvar och en egare af oprivilegierad jord i danska riket var från Arilds tid berättigad att taga städja vid åbo-ombyte. In af de största besynnerligheter i lagen vore, om der funnes något serskildt stadgande för kyrkornas rätt att begagna sin egendom på samma sätt, som andra egare begagnade sin. Ett serskildt stadgande skulle då väl äfven funnits för kronans städselrätt till hennes hemman, för adeln till deras o. s. Y. En så naturlig följd af egendomsrätt kan väl likså litet blifva föremål för lagstiftning, som en jordegare, då han vill bortarrendera sin jord, behöfver få lof af lagen, att taga emot det betingade arrendet. Den 34 innehåller deremot ett undantagsstadgande om de jordar — mindre äkeroch ängtegar — som vero gifne från bondgärdar, och således genom donation afsöndrade från de hemman, till hvilka de ursprungligt hörde. Om dem stadgar S att de bönder, från hvilkas gårdar jordarne äro gifne, skola behålla dem för landgille. Kyrkans allmänna rätt att taga hvilken städjebonde å sin jord, som fanns tjenligast för hennes fördel, inskränktes härigenom. Skälet till lagen förstår hvar och en, som vet huru mångfalldigt intrång hemmansegaren kan lida af en främmande brukare å jord, beiägen inuti hemmanets egor; stadgandet afsåg en serskild. fördel för bondhemmans innehafvare. Men sedan en jord under flera leder af åbor varit under bruk tillsamman med det hemman, inom hvars egor hon var belägen, kunde detta föranleda försök att inkräkta kyrkojorden till det hemman, från hvilket hon var gifven; och lagen ville förebygga alla sådana försök genom tillägget, att jorden likväl, vid hvarje städjebondes död, skulie å nyo städjas af kyrkans försvar på hennes vägnar,. För kyrkohemmanen behöfdes ej ett dylikt förbehåll; ty sådant försök till inkräktning var ej möjligt, då hela hemmanet, som bortstäddes, var kyrkans egendom. 2) Sven:ka Regeringens förklaringar och domar straxt efter Hallands afträdande. — Ben under frä-, gans behandling uppfunne dikten, att kyrkorna un-l. der sista hälften af 17 århundradet bemäktigat sig städselrätten, som de sedan tagit till bevis för eganderätten upprepas å nyo af memor. förf:n. Han förklarar det med skäl för en hufvudfråga patt få utredt huru sådant kan hafva förelupit. Medgifvas mäste också, att mer än vanlig djupsinnighet fordras för att upptäcka huru det skett, som aldrig skett. Vägot så otroligt, som att Konung Carl XI, annars ej. känd för särdeles svaghet när kronans rätt var i fråga, skulle sett igenom finger med kyrkornas inkräktning af många hundrade, i de afträdda danska provinserna belägna, kronan tillhöriga hemman, behölver styrkas med mera bindande bevis, än med auktoriteters uppgift af exempel, som vid den tiden förekomma på uylika tillgrepp — icke af kyrkor, utan paf civile embetsmän och andre, som haft ränta till större eHer mindre del af kronans hemman sig ansla; gen, eller med en godtycklig förmodan, att sannolikt några oordvingar varit inom Hallands administration under dessa tiderna. Att med så lösliga insinuatio-j. ner förfäkta förhastad anklagelse mot kyrko-förvaltningen i förflutna århundraden, kan väl icke inför den allmänna rättskänslan rättfärdigas — och gagnar sannerligen nu mera till intet. Ty vi veta nu af statshandlingar oeh lagliga domar, aw de Halländska kyrkorna egde städselrätten till sina kyrkohemman redan från danska tiden, och att denna deras rätt, i all vederbörlig form, blef erkänd och dem garanterad af svenska regeringen 4669 och 4670. Alt spörja huru de skulle bemäktigat sig hvad som var deras urgamla, lagliga, af regeringen — få år efter Hallands afträdande — erkända rätt, blifyer då alltid fåfängt. Dessa statshandlingar och domar finnas tryckta i bilagorna till den klandrade reservationen. De säga med uttryckliga ord, att kyrkorna under Danska tiden egt städselrätten efter recessen,! och att städselrätten alltid älföljt landgillet. Föga lär vara vunnet för åtrån att kunna jäfya dessa handlingars laga kraft genom memor. förf:s förklaring, t de äro resolutioner af kommissarier och generalguvernörer,, som likväl ej hade rätt att stifta nå lagar, och att de gåfvos på en tid, då den högre adeln hade ryckt till sig statens egendom m. Mm, Ty med sådana inkast kunde raan vräka alla steg handlingar och domar under konung Catl XE:3 minderårighets-tid — alfa de författningar och adr i istrativa besfet, som under denna period vidtor sj Skåne Halland och Biekinge — sjelfva förening akten mellan Sverige och de nyförvärfvade land skapen, Malmö recess af den 46 Sept. 1662, icke ,. en C undantagen. Så väl denna recess, som ala SVO soma ocstor om tinsar