Aftonbladet – 17 november 1845, sida 2

min åsigt om närvarande ämne, såväl som om hvarje annat, hvilar, nemligen: att menniskan eger ett förnuft, med hvilket hon ensamt begriper sanningen och uttalar den. Detta förnuft är just det sannt begripande och begripna i all så kallad erfarenhet, så att en erfarenhet, som ej finner stöd i förnuftets klara och bestämda tankar, är falsk. Derföre kan man ock, enligt förnuftets lagar, påstå och bevisa en sak, som ingen erfarenhet än bestyrkt. Man måste kunna säga: det är så och kan ej annorlunda vara. Denna grundsanning, eller förnuftets klara medvetande af sitt gudomliga ursprung och innehåll, hittills till en stor del förnekad, är just den, på hvars erkännande och inträdande i det allmänna och enskilda lifvet, i kyrkan, staten, familjen m. m., tidehvarfvet tycks arbeta. Efter denna angifning af synpunkten och grunden derför, låtom oss återgå till vårt ämne. Ej förbiseende det vigtiga inflytande, som ett tidigt och grundligt studium af iatinet, detta länge v verldsbeherrskande språk, kan utöfva på de intellektuella förmögenheternas säkra och allsidiga utveckling; ej heller förnekande dess oundgänglighet för den vetenskapligt bildade, såvidt hans vetenskap eger sin rot i antiken eller der vunnit någon högre utveckling, eller i tider då Roms språk var vetenskapens snart sagdt enda; — eller slutligen ej underkännande den Romerska lilteraturens egendomliga och stora värde åtminstone i vissa kunskaps-arter, — måste jag likväl med tidehvarfvet uttala den öfvertygelsen, att detta språks envälde eller anspråk på att vara ett nödvärdigt vilkor för hvarje enskilds säkra och harmoniska själsutveckting eller i allmänhet för ett lefvande ) språks daning och rening, — öfverlefvat sig sjelft. Erfare nheten har visserligen hittills visat, att de mest bildade nationers största litteratörer, statsmän och medborgare, merendels eller åtminstone ganska ofta grundat sina själskrafters utveckling, sin bildning och dermed sin storhet och ära, på ett tidigt och grundligt studium af de antika språken, synnerligast latinet, och deras literatur. Häraf ser man väl och på sin höjd hvilken frukt ett dylikt studium haft och kan hafva med sig; men man ser ej deraf, att icke äfven andra bildninssmedel fianas, som, lika strängt och noggrannt använda, kunna leda till samma mil, men på ett vida naturenligare sätt. De måste ock derföre finnas på närmare båll, och både de sjelfva och de sora rätt använda dem, skola vinna oberäkneligt på ett ömsesidigt erkännande och tillegnande. Just derföre, att de ega naturen och förnuftet för sig, måste de förr eller sednare göra sig gällande, för att utveckla hela sin inneboende, men okända och misskände, lefvande kraft, rikedom och skönhet. Vilja vi rätt tro på ea i veridshistorien sig städse uppenbarande, ledande Försyn, så miste vi dela denna öfvertygelse. Ett folk stiger fram på skådebanan, genomför sin roll och försvinner, sedan det uttalat den tanke, utfört den handling, som legat i dess nödvändiga natur. Och hurn skulle det språk, som detta folk talat, kunna göra anspråk på annat än ett relativt värde? Att det någon gång skenbarligen erhållit ett högre och ojemförligt, visar blott tidsomständigheternas, det häfdvunna brukets och vanans makt. — Men skulle menskligheten nedtysta alla de begrepp, för hvilka Roms tungomil intet uttryck eger, så skulle hon i och med detsamma förneka sin bestämmelse att skrida till allt högre utveckling af den oändaf tankar och begrepp, som äro nedlagda i hennes eviga väsende. 1 denna tanke, hvars rigtighet ingen torde jäfva, ligger den fullständigaste protest mot latinska språkets försvarade envälde. Man hear, tror jag, missförstått dagens pistående strid rörande detta språks nödvändighet såsom bildningsmedel. Meningen kan ej vara annan än att, till detta språks egen fördel, tränga det tillbaka inom dess hehöriga gränser, och koncentrera det på vissa händer, då det ej mer kan vara allmänt nödvändigt för den enskildes utveckling till sann mensklighet och medborgerlighet. Hvarje folk, liksom hvarje individ, måste i grunden söka den disciplinerande makten inom sig. Hvad man i inre eler andelig mening mottager, som det heter, ,utifrån, äro endast sina egna tankar, som förut, såsom dunkla, sofvande monader, slumrat, men som genom vexelverkan med andra andeliga krafter eller ideer blitvit väckta till lif, d. v. s. till sjellmedvetande och sjelfbestämning. Att upp fostran och undervisL ) Undantag härifrån måste naturligtvis de Romanska språken göra, emedan de hufvudsakligast ur latinet utvecklat sig, deri till största delen eller ätminstone till stor del ega sina rötter, och således endast i och genom det kunna i sin uppkomst och utveckling fullt förklaras och begripas. . x 2 : lan länga wäinta må Arn hbanmnma Aan AnaA aft tv lunnanA