Aftonbladet – 17 november 1845, sida 2

hit; men tiden skyndar: en annan tapper man, en vän och konungens gamle vapenbror, er far, kan duka under denna natt. Ni kunde måhända ännu rädda honom, och konungen skulle derför bålla er räkning. Förr än ni återvänder till ert rum, hvad är dottrens sista ord till fadren? — OO, det är för mycket på en gång! ropade Mathilda med förtviflan, och Gud skall förlåta mig, som tillåter dessa grymma alternativer. Säg min far, herr grefve, att jag först försakar Richard de LOrme, då jag här sett hans lik, vidrört hans kallnade hjerta och tillika att jag och hela mitt hus då anlägga lång och djup sorgdrägt, ty Richard de LOrme var min make. Vid denna förklaring, till hvilken Matbilda samlat sin sista styrka, hade ingen kännt den förvåning, som hon trodde sig, trotsande allt, bafva framkallat. Soldaten endast, som blef mekaniskt på sin plats, visade bestörtning, i det han ropade: — Han! herr väpnaren! — Säg herr baronen! ropade en hög och stadig röst i salongens dörr och alla, som kastade ögonen dit, sågo Richard sjelf på tröskeln, med kask på hufvudet och öppnadt visir, under det beväpnade bakom honom larmande trängdes i trappan: Vid denna oförmodade uppenbarelse uppgaf Mathilda ett skri och störtade i sin riddares armar; soldaten föll på knä, troende sig se en vålnad: Genevieve stod orörlig af förvåning såsom en staty, och grefven sat!e sig helt lugnt i ländstolen med korslagda ben. — Nå, afbröt denne först tystnaden; ni låter