Aftonbladet – 17 november 1845, sida 2

nog länge vänta på er begge, den ene att infinna sig och den andra för att tala. — Ej vidare skämt, grefve, sade Richard, framträdande; pi vet hvarföre jag kommer. Jag har hållit mitt ord och räknar på ert. Och du kamrat, fortfor han vänd till soldaten, har varit allt för snar till att fly och här sprida oro. — Ah! nådig herre! då vi sågo vindbryggan falla ..— Borde ni vetat, att vi gingo deröfver, för att intaga klostret; det skedde, och konungens baner är nu der planteradt. Hvad mig angår, tillade Richard, hållande Mathilda i handen och betraktand2 grefven med mörk blick, ville jag sjelf anmäla segren för konungen och tilika omtala hvad bär tilldrager sig; men,i sanning, hans majestät är otillgänglig och uti allt detta ligger en hemlighet, som jag ej kan förklara. I konungens högqvarter fann jag redan den titel, som jag kom för att utbedja mig, skrifven och undertecknad af hans egen hand, såsom belöning för den sednare krigsbedrilt, som jag nu omtalat och ingen då ännu kände. — Det skedde, utan tvifvel, för det att konungen visste, att ni antingen skulle låta döda er, eller intaga klostret. Han äfventyrade ingenting. — Men, huru visste han äfven, att jag var baronessan de Freykens make? ty detta står med tydliga ord på pergamentet. — Det är kanhända jag, som sagt honom det, svarade grefven, utan att tillkännagifva någon rörelse. — Nil... Ni visste det! ropade den unge baronen, skarpt betraktande Genevieve, som icke kunde dölja sin förlägenhet; hvad förmådde då