Aftonbladet – 14 november 1845, sida 3

Då de ånyo voro allena, kastade Mathilda si öfvergifven i Richards armar och ropade me bruten röst: oo— Försvara mig, Richard! En man som ja aldrig sett! en hugenott! en grof soldat! O, ja derrar! — Jag hör sporrar i korridoren, afbröt Gene vieva, som lyssnade vid dörren och hvars ansigt icke förrådde någon orolig rörelse. o— Gå, Genevieva, att mottaga bonom; jag be dig derom, jag beböfver några ögonblick. Genevieva gick utan att säga ett ord, och Ma thilda, stödjande sig på sin make, sade till honon ifrigt: — Jag har samlat hela min styrka; jag vack lar ej mer. Gå, Richard; visa dig icke, me vaka öfver mig. Några ögonblick efter Richards bortgång, in trädde den, som man kallade grefve dAuffey i salongen, förande Genevieva under armen, ocl åtföljd af sina kapitener och tjenare. Det var en man af ädel hållning och af behag liga anletedrag; men, såsom Mathilda förutsett hade fältlefnaden och konungens af Navarra sträng: tjenst gjort honom till en af dessa män af brons som uppvägde tjugo soldater i styrka och mod Hans ansigte var karakteristiskt och prydt me ärr; bans blixtrande ögon, solbrända hy, bred och höga panna, korta, uppstrukna bår, tjock skägg, allt uttryckte styrka och tapperhet. Mathilda fann bonom förhatlig, förfärlig. Imed lertid hade hon mod att gå emot honom. — Grefven lemnade utan omständigheter Genevieva arm, och fattande Mathildas hand, förde han henn artigt till den stol, som Richard nyss lemnat