Aftonbladet – 14 november 1845, sida 3

(Insändt.) BERIKTIGANDE. I Aftonbladet N:o 234 förekommer i ett Bref från Lund en uppgift, som fordrar rättelse. Det heter neml. att när dr Wieselgren i sitt nykterhetstal vidrörde sitt påtänkta stora biografiska opus, hände sig att åhörarne begynte rätt allvarsamt förkunna sitt misshag förmedelst stampningar och annat oljud, hvaröfver hr doktorn lärer blifvit liksom en liten smula konsternerad. Såsom af ordet lärer, tydligen synes, har brefskrifvaren icke personligen varit vid tillfället närvarande; om så varit, hade, derom är Ins. öfvertygad, icke en så vanställd uppgift kunnat i brefvet inflyta. Förhållandet är, att dr W:s hela tal gick ut på att lemna en förklaring öfver det mycket omskrifna och hårdt bedömda, men ännu blott rysligt tillämnade biografiska lexikonet öfver rumlare, till dess art och beskaffenhet. Talaren sökte visa, huru orimligt det är, att de, som höra till den klassen af samhällsmedlemmar, icke äro nöjda med att göra sig oåtkomliga för det lefvande talets väckande, varnande och undervisande verkningar, utan äfven fordra såsom ett slags privilegium att evinnerligen lemnas ovidrörde af den skriftliga historiskå skildringen, då allting annat här i verlden dock har sin historia. I sammanhang härmed lemnade talaren med vanlig talang en skildring af någre aflidne rumlares lefnad och öden, hvilken var både lärorik och upprörande. Under talet förmärktes en gång några stötar af en käpp i golfvet, men icke af åhörarne, utan blott af en enda, hvilken deremot ETS TEN ST ESO SE TE SA AS COS Kn te NEN