Aftonbladet – 14 november 1845, sida 3

körer; intresset stadnade hufvudsakligen vid de sed nare, i anseende till deras högtidliga, enkla och vackr: harmonier, hvaremot solopartiet (som utfördes af hi Walin) är något långt och ej fritt från en viss en formighet. Möjligen skulle kompositören kunnat vic ett eller annat moment anbringa någon viss tids eller lokalfärg i sin tafla, och derigenom gifvit der en mera individuell karakter; men frånvaron hära hindrade dock ej det hela att frambringa den effekt som en klart och konseqvent genomförd konstproduk sällan förfelar. — Den andra sången behandlade li kaledes ett fosterländskt ämne — Segren vid Narva — ehuru i en mera heroisk styl, såsom texten er fordrade det. Melodien — en marsch med frisk oct martial sk rytm — utfördes unisono af 4 valda te norstämmor, ackompagnerade ef trumpeter och ba: suner. Exekutionen af dessa nummer var utmärkt förtjenstfull, och öfverhufvud bör man med beröm omnämna den väl inöfvade och ovanligt talrika mans. kören, bland hvilken man, jemte många amatörer äfven såg åtskilliga af sångscenens artister samt et! ej ringa antal af hufvudstadens utmärktare musici. Hr van Booms vackra och i en ädel styl hållna musik till Maria Stuarts sista bön sjöngs af heri Strandberg med ett enkelt och uttrycksfullt föredrag hvilket man äfven återfann i hans utförande af den herrliga Naumannska arian med kör: Adla skuggora ce. Dock använde hr Strandberg här något för mycket detta 3lags portamento, som består i tonernas släpande, och hvilket ej alldeles öfverensstämmer med den allvarliga stylen i nämnde komposition. — Sarastros sång: i dessa fridens bygder,, är i enkel storhet nära beslägtad med nyssnämnde tonverk, ehuru Mozarts genius prydt den med ännu högre färgglans, nedlagt i den en ännu djupsinnigare tankebetydelse. Hr Walin utförde denna komposition med all pietet, ehuru hans falang visserligen ännu ej i öfrigt kan anses vuxen detta svåra sångarprof. — Äfven Sebastian Bach, denne djupsinnige stormästare i kontrapunktens mysterier, fick ej saknas vid detta tillfälle: man gaf en orgelfantasi af honom, ett verk, hvari den vetenskapliga beräkningen, långt från att hämma, fastmera öppnar det friaste fält för den rika inspiration, som här framströmmar. Var äfven detta nummer måhända det. minst populära, så funnos utan tvifvel dock ej heller så få, för hvilka det var välkommet, och detta desto mera, som dess utförande — genom Hrr G. Mankell och Torsell — var utmärkt lyckadt. — Samma konstnärer utförde ej mindre förtjenstfullt en tonmålning för orgel, kallad: En landtlig bröllopsfest, komponerad af konsertgifvaren. Detta nummer företedde ätskilliga serdeles väl arbetade partier, hvaribland vi isynnerhet nämna en ganska intressant fugerad sats; dock erkänner ref. sin oförmåga att inse fugans betydelse i denna situation, så framt man ej får antaga, att organisten på stället funnit sig föranlåten och varit kapabel til att bekosta högtiden denna illustration. Afven folksången (Hr Berwalds), som slutar det hela, vittnar visserligen på ett glädjande sätt om de nygiftas lojala tänkesätt, men bildar enligt referentens tanks ej ett i musikalisk mening nog afrundadt slut. Ett serskildt intresse erhöll denna konsert genom det utmärkta instrumentalbiträde, som lemnades af Kongl. Svea artilleriregementes musik-korps, under anförande af dess direktör, Hr Hohmann. Bet har lyckats denne konstnärs oförtrutna nit, att småningom bibringa nämnde korps ej blott en betydande färdighet i behandlingen af hvarje serskildt instrument, utan ock en ensemble, en noggrannhet i nyanseringen, somhos oss verkligen är sällsynt. Utom en rask och effektfull Festmarsch utförde korpsen Ouverturen till Trollflöjten samt 4:sta satsen af Beethovens Septett. En hvar, som känner dessa arbeten, inser lätt, hvilka svårigheter det måste medförsg alt ätergifva den på konstrika kombinationer så rika ouverturen eller den pä hvarje instruments individualitet så noga beräknade septetten, genom idel messingsinstrumenter (Cornetti, Ventiltrompeter och Tubor). Icke desto mindre utfördes dessa pjeser med en precision, som synnerligast i den förstnämnde lemnade föga eller intet öfrigt att önska, ehuru det bör anmärkas, att ouverturens allegro togs i ett alltför hastigt tempo, hvilket hos oss nästan alltid är förhållandet med denna komposition. Både Ouverturen och Scptetten voro för öfrigt ganska väl arrangerade, ehuru den sednare, som tillhör kammarmusikens område, naturligtvis alltid måste förlora betydligt genom dessa instrumentalmassor, som ej tillåta den enskilda stämman att sjelfständigt framträda och utveckla sin individuella karakter. —U— (Insändt.)